Livet i en simhall
May Wikström skrev under sportlovet insiktsfullt om tacksamhet på bastulaven. Jag hade faktiskt aldrig tänkt på hur bra en simhall egentligen är med tanke på formandet av en realistisk och sund kroppsbild. Mays text inspirerade mig att fundera vidare på livet i en simhall.
Har ni märkt att en simtur i en simhall är som livet i komprimerad form? Ibland är det riktigt njutbart; vattnet ligger stilla, belysningen är dämpad och över dem som målmedvetet avverkar sin sträcka vilar ett nästan meditativt lugn. Sådana stunder simmar jag funderande på livet - och stiger sedan upp ur bassängen med ro i kropp och själ.
Ibland krävs det stor mognad och riktigt mycket självdisciplin för att klara av simmandet med hedern i behåll. Närmast då med tanke på medsimmare som prövar tålamodet genom att vara på exakt samma kvadratmeter som man själv. De kan dyka upp underifrån eller hoppa från sidan. Eller med sin bastanta bästis blockera banan... De som får adrenalinet att stiga snabbast och säkrast är de burdusa (det finns också nobla) crawlarna som simmar på de långsammas bana. Har de månntro för dåligt självförtroende för snabba banan?
Mestadels är det bara intressant att iaktta och fundera om människorna använder samma strategi i livet som i poolen. Är han som för varje simtag går både djupt under och högt över vattenytan, men inte kommer nämnvärt framåt, sådan också i det dagliga livet? Och hur är det med den lilla vältränade damen som slinker in med en väldig fart i nästan obefintliga mellanrum mellan människor? Kan Madame som helt resolut använder hela banan utan att ta minsta notis om dem som försöker komma förbi vara omtänksam egentligen? Och vilken kamp kämpar den sammanbitna som ser ut att lida mer för varje simtag?
I ärlighetens namn hoppas jag att ingen någonsin drar slutsatser om mig utgående från mitt simmande. Nu i fastetider är det på sin plats att jag rannsakar mig själv även om insikten är bedrövlig. Jag har en lång väg att gå när det gäller tålamod och överseende. Alltför ofta gör jag ett moraliskt magaplaisk i poolen.
Därför är det så skönt att läsa dina inlägg, Helena, för där finns ett djup som, i alla fall, får mig att reflektera över annat än allt "yttre" som rör sig omkring mig ( tålamod, överseende, senaste inlägget om vackra ord m.m) och det ger hopp om att allt inte handlar om det jag ser: det finns så mycket mer...