Söndagstankar 1

Jag har alltid tyckt att söndagar är lite jobbiga. Speciellt under skoltiden var det så. Allting var så trögt och sömnigt och så var måndagen alltid hotfullt nära. Och ja, så var det ju förstås kyrkdag. Jag tyckte helt enkelt inte om att gå till kyrkan. Om jag påstod nåt annat vore det lögn. Och att ljuga, ser ni, det är synd. Så låt mig nu en gång för alla vara ärlig beträffande den här saken, och kom ihåg att jag är missionärsbarn, biskopsdotter, diakon, religionslärare och nu själv missionär: Jag tyckte att det var tråkigt att gå till kyrkan! Man kan alltså tycka det fast man har en massa religiösa titlar.

Men till kyrkan gick vi. Hela familjen. Varenda söndag. Vare sig jag ville det eller inte. År ut och år in. Och av någon orsak har det bara fortsatt. Det är det som är så märkligt. Jag menar, det finns ju ingenting som säger att jag måste. Jag tycker fortsättningsvis inte att kyrkbesöken om söndagarna är veckans höjdpunkt. Jag kan inte påstå att Gud känns särskilt nära just i gudstjänsten. Tvärtom kan jag ibland känna, att om Gud är nånstans så är det åtminstone inte i våra kyrkor om söndagarna. Och ändå sitter jag där. Ofta lika okoncentrerad som när jag var barn. Ibland räknar jag till och med otåligt minuterna tills prästens predikan ska ta slut. Precis som förr. Så man kan verkligen med rätta fråga sig vad jag gör där?

Jag ska försöka mig på ett svar på den frågan. Det är så här att det djupt, djupt inne i mig finns någonting som vill. Åtminstone lite grann. För annars skulle jag låta bli, det kan jag lova. Exakt vad det är där inne i mig som vill vet jag inte med säkerhet. Men jag håller på att ta reda på. Faktum är att det är just det som en stor del av mitt liv går ut på. Att ta reda på och försöka förstå vad det är i mig som behöver allt det där som en söndagsgudstjänst kan erbjuda. Och jag har upptäckt att när jag ärligt och uppriktigt gör det så för mig livet till alla möjliga spännande platser. Det är i alla fall min erfarenhet så här långt. Just nu har min strävan efter att försöka förstå mer av de hemligheter som den kristna kyrkan gömmer fört mig ända hit till Senegal. Hur häftigt är inte det?

Jag är inte helt säker på vad det är jag vill säga med det här inlägget. Kanske jag bara vill visa att det att man är kristen och missionär inte nödvändigtvis behöver betyda att kyrkbesök är det bästa man vet och att man tror sig ha svaren på alla existentiella frågor. Om det var kriterierna vore jag varken kristen eller missionär. Bara så ni vet.

I dag gick vi, vår vana trogen, till kyrkan. Och jag måste säga att ibland är det verkligen väldigt givande att delta i gudstjänsten om söndagarna. Ibland är det till och med riktigt roligt. Ibland är man helt säker att Jesus sitter där mitt i allting, riktigt, riktigt nära. I dag var en sån dag. Jag ska berätta mer om dagens gudstjänst och vad jag fick för tankar under den lite senare i dag. Nu måste vi få något i våra magar.