Jag skriver inte detta för att provocera, utan för att jag vill vara ärlig. Jag älskar kyrkorummet och gravgården. Jag älskar dofterna i kyrkan, ljuset som silas genom höga kyrkfönster. När jag går in i en kyrka gör handen av sig själv korstecknet. Jag fylls av vördnad och andakt. I en böljande rörelse böjer sig kroppen ödmjukt inför det som är större än jag själv och sträcker på sig i upprättelse. Kroppen vet något väsentligt, något som inte nödvändigtvis har med intellektuellt tänkande att göra. Att tro är väl just det, att böja sig för mysteriet, det en inte kan förstå. Ofta upplever jag att kyrkan förklarar sönder min tro, att det faktiskt vore bättre om man försökte förklara lite mindre.
Jag uppskattar kyrkomusiken och att få sjunga, men många psalmtexter gör mig mest illa till mods så jag föredrar att inte tänka på orden. Jag hör gärna söndagens bibelläsningar, men när det kommer till predikan stänger jag ofta av helt och hållet. Jag har hört samma bibelförklaringar, samma associerande så många gånger förr, år efter år. Intellektualisering eller infantilisering, det kvittar lika.
Jag tror inte det är prästerna eller predikokonsten det är fel på. Det är jag själv som är problemet. Jag jobbar dagligen med ord och texter, med analys och slutledning. Jag brottas med tro och otro, med tvivel och skepticism. I en aldrig sinande ström väller ord och information över mig från alla tänkbara kanaler. Det är ständigt så mycket jag ska förstå och omfatta, ta ställning till. Ord, ord, ord.
En gång om året, i långfredagsgudstjänsten, är det välsignat predikofritt. Bara läsningar, bön, musik och sång. Jag kan året om längta till långfredagen, tystnaden, stillheten kring kransen med rosor på altaret.
I dag skiner påsksolen över nymornade fält och hagar. Krokus och fågelsång predikar om livets seger. Mitt barnbarn andas lätt, vilar tillitsfullt, lär mig något avgörande om tillvaron, om livets storhet och skörhet. Katten ser outgrundligt på mig och jag värmer händerna runt den ångande tekoppen. Det kanske bara är jag som är trött på orden, men tänk om vi som kyrka skulle våga ett predikofritt år?!
