Min pappa var en bokslukare. Han läste, han skrev och han pysslade i trädgården, dessa tre upptog en stor del av hans liv och tillvaro. Vid middagsbordet hemma i Hagalund passade han ofta på att citera någon av sina favoritförfattare. En av dem var svensken Willy Kyrklund, som förövrigt också var pappas personliga vän. Ett Kyrklundcitat som pappa högljutt tog till när han kände sig missförstådd var: ”Kan en människa över huvudtaget säga något till en annan?” Och vi barn suckade..

Av pappas många citat har det här ovan nämnda starkast fastnat i mitt minne. Hur svår är inte kommunikationen människor imellan? Nej, förstås inte alltid men alltför ofta. Öppen och ärlig kommunikation är ju underbar och näringsrik. Den gör att jag växer och mår gott. Ändå känns det som att den infekterade och falska kommunikationen alltför ofta ligger på lur och nästan omärkt likt en orm kryper in i mitt sätt att tänka och resonera.

Som barn sprang jag till mamma när någon varit dum eller så dängde jag plastämbaret i skallen på grannens Elina i sandlådan när jag kände mig sårad. Efter några år i skolan lär man sig sedan spelreglerna. Klasskompisar kategoriseras i skalan från coola typer till nördar och idioter. Lärare är ett ont släkte som man får tala illa om hur mycket som helst. Tankesystemet utvecklas. Utfrysningsmekanismer bli mer regel än undantag. Det sociala spelet sätter sin brutala prägel nästan över allt där man rör sig -  bland barn, ungdomar och vuxna.

Många gråter och det gjorde också Jesus. Döm inte andra så blir du själv inte dömd, är en av de klokheter som Jesus levererar i sin Bergspredikan. Det är en ganska bra början att ta till sig.

Jag har inte gett några nyårslöften. Men jag vill gärna bli bättre på att tänka gott om mina medmänniskor, också om dem som irriterar och frustrerar mig. Jo, och sen skall jag under det nya året också försöka motionera lite mera med strävan att avståndet mellan ryggraden och naveln inte ytterligare växer.