Retreat

Orsaken till att det varit fredags känsla idag, är inga enbart det att jag fick besked om att jag äntligen blivit antagen som doktorand, något jag väntat på sedan januari. Utan det beror också på att jag plötsligt märkte igår att det står RETREAT skrivet med stora bokstäver i min iCal kalender.

Jaha - så var det dags igen, tänkte jag för mig själv. Det är både med en känsla av förhoppning och en viss rastlöshet. Det hela började när jag läste Dallas Willard om andliga övningar och speciellt tysken Bonhoeffer, om att leva i gemenskap. Han skriver:

 "if we do not take time regularly to enter into solitude and receive God’s unconditional love as the constant source of our identity, calling, and belonging, we become dangerous in the human community."

En viktig dela av att leva ett liv i gemenskap är att lära sig att leva i enskildhet och avskildhet från andra och världen. Det är när en passande balans av "tid tillsammans" varvas med "tid för mig själv" som det alls blir möjligt att bo ihop som ett kollektiv.

För mig började denna resa dock flera år före jag ens tänkt tanken på att bo i kollektiv. När jag märkte hurudan tendens till arbetsnarkomani och hur mycket irritation som lätt började gro i mig när jag umgicks för mycket bland folk, som jag började träna mig själv att ibland ta en dag eller två för att bara lämna allt och "fly" världen, telefonen, internet och människorna, ute på vår sommarstuga. Jag förstod snabbt hur viktig, livgivande och väsentlig denna handling var, både för mig och mina medmänniskor, även om det inga alltid var lätt att komma ifrån och skapa detta utrymme för vila och avskildhet. Därmed påbörjade jag denna rutin med att lägga påminnelser i kalendern och spendera 3-4 dagar i enskildhet och/eller tystnad var tredje månad.

Som med så mycket annat i livet, började denna andlig övning för att lära mig att varva ner, släppa alla jobb, studier och vardags-stressen, som något jag motvilligt gick in i och ofta med många bortförklaringar till hur jag kan skjuta upp det hela. Medan nuförtiden är denna insatta tid för Gud ett efterlängtat andhål, något jag ser fram emot och redan känner suget efter, flera veckor före det är på väg. Likväl kommer det ofta som en överraskning och alltid behöver jag en stund med att förlika mig med tanken - jo, jag KAN faktiskt släppa allt och JO, världen går inga under om jag låter bli --- för en helg. Även om det kan vara utmanande att fara iväg, är det nästan alltid så att när jag återvänder, sku jag önska att jag ordnat det så att jag stannade längre! I höstas var jag till och med på en 7 dagars organiserad, Ignatsiansk retreat, på Snoan, men inga ens den veckan kändes för lång! Detta är nog bara ett tydligt tecken på att A. Jag är bra mycket mera introvert än de flesta människor tror ;) och B. att min tid med Gud är så otroligt spännande - för så är det. Så fort jag kommer till den frekvensen, det lugnet och den rytmen, där jag känner mig i kontakt med min själ, mitt inre, så finns det SÅ mycket spännande att upptäcka, samtala om och fundera kring eller skapa tillsammans, att jag helst skulle stanna där i all evighet!

Nu är det då alltså dags att fara & jag önskar er en skön helg :)

Jag återkommer på födelsedagsfesten på söndag och hoppas att min själ blivit vederkvickt samt INspirationen nått nya höjder under de dagar av tystnad och avskildhet jag fått uppleva fram tills dess.

Solsken,

Laura