Bloggarkiv
En ministers cynismer
På lördagseftermiddagar sänds i Sveriges Radio ”Ekots lördagsintervju” där politiker och andra makthavare intervjuas en halvtimme av någon av Sveriges Radios mest erfarna journalister. Jag brukar ofta lyssna på dessa intervjuer med intresse därför att intervjuarna är orädda och vågar ställa obekväma frågor och programtiden tillåter lite längre resonemang och att de som intervjuas ändå tillåts tala till punkt.
I lördags intervjuades Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (Moderaterna). Hon lyckades under denna halvtimme reta upp mig så till den milda grad att jag – fastän jag bestämt mig att i denna blogg försöka undvika att kommentera svensk inrikespolitik – ändå gör ett undantag. Jag gör det för att jag tycker att bistånd och biståndspolitik är viktigt och jag vet att det är en sak som engagerar kyrkans folk, oavsett politisk åskådning i övrigt. Jag vet också att detta gäller för alla nordiska länder.
Vad sa hon då? (Ekots lördagsintervju kan avlyssnas i sin helhet här.) Gunilla Carlssons vision och mission är att effektivisera biståndet. Det lyfter jag på hatten för. Det är väldigt viktigt att vi vet att skattepengar som kanaliseras till bistånd används effektivt och verkligen når fram och gör nytta. Men hon påstod att det inte funnits något intresse ”för resultat inom biståndet” och att biståndsorganisationer, kyrkor och andra sysslar med ”pratbistånd” och i intervjun hånar hon det mesta av allt vad samtal, konferenser och seminarier heter. Handling, effektivitet och kontroll, är hennes ledord. Dessutom finns i intervjun nästan inga ”vi:n”, bara (maktmänniskans) ”jag”. Jag ska se till att… Jag har förändrat utbetalningsreglerna… osv.
Men hur ser verkligheten ut? Det utvecklingssamarbete som de flesta kyrkor och samfund är engagerade i finansieras till största delen med egna medel. SIDA-medel (=den svenska statliga biståndsorganet) är för de flesta komplement till insamlade medel. Är det någonstans man är intresserad av var pengarna går och på vilket sätt kollekter och gåvor administreras är det i dessa sammanhang. Allt handlar om förtroende. Jag skulle önska att Gunilla Carlsson personligen engagerade sig i någon kyrka, biståndsorganisation eller solidaritetsgrupp. Då skulle hon se att det finns många människor som är djupt engagerade i frågor om fattigdomsbekämpning och samhällsförändring.
Jag arbetade några år för Svenska Missionsrådet, den ekumeniska organisation som mobiliserar människor och kanaliserar statliga biståndsmedel till kyrkor och andra medlemsorganisationer. I dessa sammanhang finns ett stort ansvar för att biståndssamarbetet ska utvecklas, effektiviseras och komma de allra fattigaste till del. I mer än 100 år har relationer byggts upp, kunskap utvecklats och relationer skapats. I de allra flesta fall är
inriktningen hos dessa organisationer på samhällsförändring, fattigdomsbekämpning och bekämpning av diskriminering av olika slag. För att detta ska kunna ske är man också mycket medveten om att det måste till dialog med de människor som förändringen berör. Men det är naturligtvis något helt annat än ”pratbistånd”.
Förhoppningsvis kan Gunilla Carlssons cynismer blåsa liv i den svenska avsomnade biståndsdebatten. En sådan debatt skulle på sikt förhoppningsvis omöjliggöra att många svenska ambassaders kostnader till en del betalas ur biståndsbudgeten utan att ambassaderna har något biståndsarbete över huvud taget. Ett exempel är ambassaden på Island. Ett av Gunilla Carlsson beslut för att ”effektivisera” biståndet.
Hur ser biståndsengagemanget och debatten ut i Finland? Kommentera gärna!
Av aktiviteten att döma verkar biståndsdebatten inte vara så aktiv på Kyrkpressens sidor heller. De undersökningar som gjorts visar dock att en majoritet av Finlands befolkning tycker att u-landsbiståndet är viktigt, även om senaste riksdagsval kan tyckas ha gett en annorlunda signal.
Diskussionen är lite annorlunda här i Finland. Tyvärr stampar vi fortfarande på stället då de gäller hur mycket vi ger i bistånd. Rekommendationen om 0,7 % av bnp har vi ännu inte uppnått. För närvarande torde andelen vara 0,56%. Vi som är engagerade tycker ju att vi åker snålskjuts på den goodwill de nordiska länderna har. Även om biståndet har understöd, finns det också en ljudlig falang som gör en poäng av att ifrågasätta dess berättigande. Då talar jag inte så mycket om dem som ifrågasätter metoderna, och vill utveckla uppföljningen. Både hos några av näringslivets höjdare och bloggvärldens livliga debattörer finns en "ny-slutenhet", som anser det legitimt att vi inte har något som helst ansvar för det som sker utanför vårt lands gränser, och åtminstone inte för det vi inte har direkt ekonomisk nytta av.
Med vårt senaste riksdagsval i färskt minne kan vi ändå konstatera att biståndspolitiken innehållsmässigt utvecklats i en positiv riktning. Mänskliga rättigheter och de allra mest utsatta getts en framträdande plats i det rykande färska utvecklingspolitiska handlingsprogrammet. Medborgarorganisationernas betydelse i biståndssamarbetet betonas i regeringsprogrammet. Det verkar finnas en vilja att betona global utveckling mer än den egna, nationella fördelar (om nu detta är möjligt).
Men, som sagt, den stora frågan är resurseringen. Vi är beredda att arbeta hårt för att vårt land skall leva upp till de förpliktelser vi har förbundit oss till.
Vi diskuterar också biståndets innehåll. För ett år sedan handlade det om huruvida biståndspengarna kunde användas för asylsökande i Finland. Just nu gäller diskussionen också civil krishantering och arbetet mot klimatförändring. Årligen försöker vi från organisationsvärlden i påverkansarbete och dialog betona vår syn på vilka åtgärder som leder till utveckling för de allra mest utsatta. Dessa får inte glömmas för andra intressen.
Också Finland är en del av den globala diskussionen. Just nu gäller ju diskursen åtminstone vilka resultat som åstadkoms och hur dessa kan mätas. Vi talar om kvalitet, och om koherens i biståndspolitiken. Det sistnämnda blir allt viktigare, då vi t.ex. vet åt vilka håll våra handelsförbindelser går. Som du tycker vi det är självklart att pengar som getts för att de allra fattigaste skall få ett lyft följs upp, så att de faktiskt används så effektivt som möjligt. Där måste vi som organisationer också se oss själva i spegeln. Gör vi det vi säger att vi gör? Det är hälsosamt att bli omskakad, och som kyrkliga aktörer måste vårt arbete också hålla för en objektiv kvalitetsinriktad granskning.
När det gäller pratet finns det en viss kritik som gäller konferenser med höga dagpengar. För oss är det viktigaste pratandet det som sker på gräsrotsnivå. Det viktigaste är ju att de projekt vi förverkligar stiger upp från dem som berörs av arbetet. och att det finns ett lokalt ägandeskap. Det här är också något som betonats från vårt ministerium.
Kanske det här inte svarar på dina frågor, men hoppas jag i alla fall kunnat ge en bild av några ämnen som är aktuella hos oss.
Varför är jag inte lika upprörd som Dan-Erik? Kanske för att jag inte känner till svensk biståndspolitiks politisering eller annars känner mig träffad. Jag är varken svensk medborgare eller identifierar mig med biståndsindustrin. Detta trots att jag jobbar jag för Finlands enda svenskspråkiga biståndsorganisation Frikyrklig Samverkan FS och har varit anställd på Kyrkans Utlandshjälp.
Jag tror inte att FS eller andra kyrkliga biståndsorganisationer känner sig träffade av svenska biståndsministerns kritik. Vi är redan där. Vi har redan en action-orienterad biståndspolitik, en lätt överbyggnad och konkreta projekt, vi ser förändringarna på marken, som ministern efterlyste.
Finländsk biståndspolitik har sett vikten och nyttan av småskaliga aktörer som kan leverera små hanterbara projekt som svarar mot konkreta behov. Allt som görs kan naturligtvis göras bättre och det jobbar vi på hela tiden. Många kyrkliga action-orienterade organisationer har haft mycket nytta av biståndsprat, blivit mera professionella och tagna på allvar. Men värjer sig samtidigt för att hamna i pratbiståndsfällan.