För något år sedan skrev jag en overklig text i Andetagsbloggen: Jag lyftes ur mina och andras problem upp i atmosfären och svävade där tills jag hörde vacker körsång och landade i en blandad kör av mänskor från samtliga länder och fåglar av alla arter. Dirigent var Jesus och han strålade av glädje.

Efteråt har jag funderat på hur jag skulle möta problem, och Livet självt, utan att ha Himmelen som mål.

Jag minns tider i min ungdom innan jag kom till tro på Jesus då marken ställvis kunde vara som gungfly. Vad händer efter döden? Det stora svarta hålet som slukar. Ångestens händer runt hals och strupe glömmer jag inte fast det gått nästan fyrtio år sedan dess.

Den nationella insamlingen Gemensamt Ansvar har alltid sin årliga start den första söndagen i februari. I år vill man med insamlingen stöda ungdomars drömmar. Det är viktigt att drömma och ungdomar kan drömma stort om de inte desillusioneras av världsläget eller av en vuxen som inte förstår att svälja sina besvikelser och dölja sin bitterhet över ouppfyllda drömmar.

Vi kan inte leva utan drömmar. Ett folk, står det i Skriften, går under utan visioner. I profeten Joels bok står det att: Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män ska ha drömmar, era unga män se syner.

Gud har genom hela frälsningshistorien talat genom drömmar och uppenbarelser. Det kan han och det gör han igen.

Både unga och gamla ska få drömma. Vi vuxna får bära också de ungas drömmar och slänga ut dem i livet, lyfta upp dem igen med uppmuntrande ord då de faller, med en tro på att det goda alltid vinner förr eller senare. Vi får också som äldre nära drömmar, låta Guds ande röra våra hjärtan. Vi kan med Gud drömma stort också som medelålders och pensionärer. Vi få dela våra drömmar. Kanske någon annan när samma dröm? Kanske ska drömmarna sammanflätas? I en bön till Herren beds det om att utvidga mitt område, dra ut tältpålarna. Bedjaren vill drömma stort, vill se Gud handla. Och Gud handlar genom oss mänskor. Hans gärningar kan vara stora fast vi är små.

Rätt så ofta händer det så att medmänniskan som kommit att träffa mig på grund av ekonomiska problem har något ännu tyngre som hen bär på sina axlar. Exempelvis en som jag redan träffat några gånger och som vågade berätta något som hen hade gömt djupt in i sin själ. Hen frågade om jag kunde hjälpa till med att komma ut ur en våldsam parrelation.

Jag tror på dig. Jag lyssnar. Jag hjälper dig.

Jag svarade: Jag tror på dig. Jag lyssnar. Jag hjälper dig. Och hen berättade allt. Första gången i sitt liv.

Vi gjorde tillsammans ett trygghetsplan där vi skrev namnen och numren på de människor och de myndigheter som hen kände att hen kunde lita på. Vi planerade innehållet för en väska där det fanns allt det som hen behöver när hen söker sig till skyddshemmet genast när hens partner inte är hemma. Vi kontaktade skyddshemmet och jag tackade Gud, att det fanns plats i det närmaste för det är inte en självklarhet.

THL statistiken nämligen visar att under år 2023 var det 5400 klienter i olika skyddshemmen i Finland och samma år hänvisades klienter 1300 gånger vidare från närmaste till ett annat skyddshem. Så många gånger var det fullt i det närmaste skyddshemmet.

Men man blir inte utan stöd. Bara man tar första steget, nämligen berättar om våldet till någon som man litar på och ringer till skyddshemmet. Om det känns svårt att kontakta skyddshemmet, kan man alltid ringa diakoner i församlingen. Vi hjälper dig hela vägen så att du inte behöver bära tyngden ensam.

Vem som helst kan drabbas av våld i närrelationer.

Vem som helst kan drabbas av våld i närrelationer, oberoende av ens yrke, kön, sexuell läggning, ekonomisk situation eller position i samhället. Detta gäller även allt det våld som sker bakom stängda dörrar, och också andligt våld. Skyddshemmen hjälper till.

Den medmänniska som jag mötte, for packa sin väska med sin vän och efter det hjälpte vännen att hitta vägen till skyddshemmet.

Jag knäppte mina händer och tackade Gud för ledningen. Hela vägen under mottagningen hade jag känt att jag inte är ensam där med min medmänniska. Jesus var där med oss och jag kunde lita på att han bär situationen och oss.

Hela vägen. Alltid.

För tio dagar sedan hade Klaus Härös film Aldrig ensam premiär. Filmen handlar om de åtta judar Finland sände iväg till Tyskland för att föras vidare till koncentrationsläger. På minnescentret Yad Vashem i Jerusalem finns pelare där det står hur många judar vart land utvisat. Det är länge sedan jag besökt platsen så minnesbilden är suddig. Vi gick från svagt belysta rum till andra dunkla rum och vi hörde namn läsas upp på alla som omkommit. Ljudet av de här namnen som lästes upp ristades in i mig.

Idag, den 27 januari, ihågkoms Förintelsen. Det är dagen som FN efter kriget bestämt att ska vara minnesdagen för Förintelsen. När mina barn gick i skola delades en bok ut i många finlandssvenska skolor som heter ”Detta bör vi minnas”. Bokhäftet berättade om koncentrationslägren. När min yngsta son var två år besökte min familj Auschwitz. Vi promenerade in och ut i barackerna från kriget som stod kvar medan någon alltid stod utanför med två-åringen som glatt lekte på grusgången utanför och jag tänkte att här har många gått sin död till mötes, mycket blod har utspillts och min son får leka utanför dessa vidriga byggnader oskadad, intet ont anande och fri. Solen sken över hans ljusa hår och hans runda barnakinder var sammetslena.

Poeten Nelly Sachs skriver i diktsamlingen I dödens boningar:

O dödens boningar, inbjudande förberedda för husets värd, som förr var gäst-

O ni fingrar, ingångströskeln lade ni som en kniv mellan liv och död-

O ni skorstenar,

O ni fingrar,

O Israels kropp i rök genom luften!

När min familj och jag stod vid Birkenau och såg utöver slätten och barackerna tornade mörklila åskmoln upp sig vid horisonten och kom närmare och närmare. Våra fingrar höll i det rutade järnstaketet. Historien kom närmare och närmare.

Första gången jag såg en av konstnären Gunter Demnigs snubbelstenar var i Berlin. Nu finns det varsin snubbelsten för våra utvisade judar. Familjen Kollman är huvudpersoner i Härös film och deras minnesplaketter finns i Munksnäs på allén.

Jesus citerar Skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta. Den som faller på den blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad. (Matt. 21:42-44) I en annan översättning står det: den som snubblar...

I Psaltaren står det: Han nämner dem alla vid namn. Han nämner oss alla vid namn.

För att kunna hjälpa behöver jag kunskap. Jag behöver veta varför den människa som söker hjälp är i sin nuvarande livssituation. Jag grundar mitt gensvar på ett behov men jag hjälper också på längre sikt. Om en människa är hungrig känns det kanske långsökt att fråga efter uppgifter om inkomster och utgifter, om egendom, om barnbidragets ensamförsörjartillägg, om boendekostnader och bostadens storlek och läge, om bilkostnader? Naturligtvis försöker vi hjälpa i den akuta situationen men speciellt om situationen upprepas och det alltid tycks vara tomt i kylskåpet behöver vi tillsammans hitta en hållbarare lösning.

Jag brukar säga att den ekonomiska hjälp man kan få i församlingen är nåd, man kan inte låna och betala tillbaka, man måste lära sig att ta emot. Diakoniarbetaren är ändå inte Jesus, vi har en begränsad budget och måste följa regler och överrenskommelser. Vi försöker fördela det som finns rättvist. Jag försöker sudda ut den nöd som finns och ge människan som söker hjälp verktyg att undvika motsvarande situation pånytt och pånytt.

Kyrkans diakoniarbete är socialt förändringsarbete. Om vi inte försöker göra något åt orsakerna till hungern blir den bara större och den hjälpsökande blir i ett beroendeförhållande till oss. Det kan ju verka som något positivt, att många människor söker sig till diakonin och kyrkan. Men det får gärna vara så att de kommer för gemenskapen och budskapet i stället för att de är beroende av vår hjälpverksamhet.

Jag har fått äran att ha med mig en prao-elev från högstadiet denna vecka. Att berätta om mitt arbete till studerande och nya kolleger är alltid en fröjd. Jag får nya infallsvinklar och får själv reflektera mycket över arbetets uppbyggnad. Det är tack vare ovetande människors frågor som all utveckling av diakonin i vår församling skett. Utveckling och förändring har alltid handlat om att slipa ner trösken för dem som behöver hjälp, lyfta upp egenmakt och förändra liv mot det bättre, och samtidigt göra de anställdas förfaringssätt smidigare.

Tja, det vet jag ju inte. Får bara lita på att Gud är med mig.

Igår hade vår prao-elev i uppgift att hjälpa till vid en av ortens öppna verksamheter för mindre bemedlade. Efteråt frågade jag hur upplevelsen var och vi pratade en stund om olika typer av personer som besökt tillställningen, om hur olika situationer man kan leva i och om hur olika förutsättningar vi människor har för att t.ex. ta hand om sig själv, klara av sociala situationer och kommunicera konstruktivt. Allt hade gått lugnt till igår, trevliga och positiva besökare, mycket skratt och frukostbjudning. Men så plötsligt fick jag frågan: ”Men hur vet du om de du möter är galna eller inte?”. Det vet jag inte, men det spelar faktiskt ingen roll. Gud är med mig i mitt arbete, med i alla möten jag gör och jag behöver inte vara orolig eller rädd för någonting. Kyrkans diakoni står med öppna armar för alla vanliga, ovanliga, rastlösa, ångestfyllda, glada, ledsna, positiva, negativa, utåtriktade, blyga osv. Vi har alla en plats i Guds gemenskap.

Jag utmanar dig!

Via fredagarnas diakoniblogg får du som läsare en liten inblick i diakonins värld. Men jag vill utmana dig att fråga din egen församlings diakoniarbetare hur det ser ut på din ort och om det finns något som du själv kan göra för din församlings diakoni.