Vi är kallade, vi är älskade
Om somrarna blir det ofta besök i olika församlingar en söndags förmiddag eller kväll. Det är roligt att kliva in i andra mötesrum och traditioner. En kväll satt vi Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka och en annan sommarkväll besökte vi Pingstkyrkan i Nickby, Sibbo.
Ibland blir jag förvånad över att någon annan också hittat hit denna sommarkväll och gläds över att bänkarna fyllts i det lilla kapellet eller den stora kyrksalen. Prästen predikar om hur vi ser på andra och på oss själva: vilka vi utestänger ur gemenskapen för att hon eller han inte passar in – inklusive oss själva: vi tycker kanske att vi inte duger, inte kan, inte är någonting – och de andra kanske har fel klädsel, hudfärg eller lukt omkring sig. Det är viktigt att få höra hur Jesus mötte mänskor och hur han ser på var och en av oss.
Vi är alla lika värda. Vi är föremål för Guds längtande kärlek. Ingen mer eller mindre – det enda, tänker jag som är mer eller mindre – är vår egen respons på kärleken Gud visat oss och alltjämt visar.
Utanför fönstret här i skärgården har dimman lättat. Den har hjälpt mot hettan och jag har stått på verandatrappan och iakttagit hur doppingarna lekt. Ja, de sprang tafatt – såg det ut som. De virvlade omkring i vattnet. Först trodde jag att de skrämts av någonting, men nej, de lekte, dök, spurtade och jag log. För någon månad sedan hörde jag en sommarpratare som sa att vi skrattar mest i barndomen. Efter 30 års ålder skrattar mänskan mycket litet, enligt statistiken. Lekfullheten – vart försvinner den? Gapskrattet? Jo, förut ganska ofta med mina väninnor.
Det är så mycket vi på något sätt tappar bort på vägen: att känna sig älskad? Att leka? Att skratta? Förnöjsamheten? Glädjen över det lilla, iakttagelseförmågan? Myran traskar på, tänk så underbart med myror egentligen! Måsskriet över kobbarna, havet som ständigt rör sig, skiftar, speglar, skvalpar, stormar, knottrar till sig av regnet. Allt har Gud skapat. Allt är oss givet.
En man i Afrika, berättade en missionär för mig, slutade slå sin åsna efter att han läst skapelseberättelsen: Inte kan jag ju slå det som Gud har skapat, resonerade han. Guds kärlek når ut till allt skapat: mänskor, djur och natur. Vi är kallade att vårda, njuta av, dela allt detta. Vi är kallade till gemenskap. Vi är kallade vid namn. Vi får leva i det vi läser i Bibeln. Bli del av det.