Jag tycker det är så fint när gudstjänsten avslutas med ord om att gå ut i vardagen och tjäna varandra. Det bli en påminnelse dels om att översätta kärleken till nästan till handling, dels om att vi inte är kristna bara på söndagarna i kyrkan.

Det andliga livets ”scen” finns inte bara i kyrkor, kapell och församlingshem. Vår andlighet behöver inte begränsas till ett kyrkorum, hela vår livsmiljö kan och får vara en plattform eller kanal för vårt andliga liv och varande Det känns meningsfullt att ibland medvetet se på vardagliga eller till och med oväntade offentliga rum som platser där jag kan utöva min tro eller bejaka min andlighet.

Hemmet kan ha en böneplats med ett ljus och en ikon. En stund framför en tavla på konstmuseet under semesterresan kan öppna upp lager i själen som får de andliga nerverna att spritta till. Konsertupplevelsen en sommarkväll i skärgården kan aktivera den andliga längtan som puttrar inom dig. I bussen på väg till jobbet kan jag hålla om det lilla träkorset jag har i fickan medan jag samlar krafter inför dagen. Mitt Skrivbordet på jobbet kan ha ett kort med något kristet citat så där strategiskt placerat att jag lätt kan vila ögonen och själen vid orden.

Många av oss nordbor säger ofta att "naturen är min kyrka". Det kan vara ett uttryck för att naturen berör djupt, det kan kanske vara som svar på varför man inte deltar i gudstjänster. Egna vandringar i naturen är populära båda i sällskap och på egen hand, då kombineras både motion och och frisk luft med inslag av lugn och ro eller social gemenskap, inte sällan också någon form av meditation. Pilgrimsvandring kan bli en överraskande men välkommen kontaktyta för andlighet mitt i naturen, både bland dem som inte aktivt söker sig till högmässor eller andakter och bland mer kyrkvana.

Många platser och miljöer utanför kyrkans väggar kan vara en del av vårt livs "andliga scen"? Vill du helst vara i fred där eller kan det också vara andra med? Saknar du nya andliga miljöer? Är du nöjd med de platser du har som andliga stationer i tillvaron? Längtar du efter att bege dig ut på upptäcksfärd?

Min vän Siw har cirka 40 år bott i Bolivia och jobbat, först på Frälsningsarméns barnhem, där jag hade ett fadderbarn i många år. När hemmet stängde stannade Siw kvar och blev sedermera föreståndare för ett flickhem. Hemmet har räddat många flickor som sexuellt utnyttjats eller fötts in i ett hem som inte kan ta hand om barnet. De har fått studera och bo i en trygg miljö. Barnhemmet heter Corazon Grande som betyder Det stora hjärtat.

I ordspråksboken (4:23) står det: Framom allt som ska bevaras ska du bevara ditt hjärta ty därifrån utgår livet. En nyare översättning formulerar det så här: Mer än allt annat – vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv.

Hjärtat kan fyllas med allt möjligt och hjärtat kan leda oss hit och dit. Därför behöver hjärtat bollas med Guds ord för att klara av vardag och fest, helt enkelt för att kunna tömmas och fyllas så det bevaras rent. Saliga är de renhjärtade, säger Jesus i sin Bergspredikan. Saliga de som längtar efter rättfärdighet, de som sörjer över det onda, saliga de barmhärtiga för de ska se Guds rike. Jesus förargar sig ibland över lärjungarnas hårda hjärtan. Han säger att våra hårda hjärtan hindrar oss från att göra Guds vilja. Vi behöver mycket nåd – och den nåden vill Jesus ge var och en av oss så att vi kan leva våra liv för varandra.

Jesus tog upp barnen i sin famn och sa att lärjungarna skulle låta dem komma till honom. De försökte nämligen schasa bort barnen, låta Jesus vara ostörd. Men ett stort hjärta låter sig störas, driver ut en människa ur bekvämlighetens sfärer, söker Gud och hans vilja. Ett stort hjärta är stort för att Gud fått arbeta i det och får utföra renoveringar. Det kan bara växa nära Gud.

Jesus välkomnar barnen och det är tur att vi då alla kan välkomnas: Alla som tar emot Jesus i sitt hjärta får kallas Guds barn. Här finns ingen ålder, endast Jesu stora hjärta, Jesu försoning, Jesu stora famn.

Han sitter mitt emot mig, trött, orolig och utan jobb. Det blir nog bra. Flera familjemedlemmar är sjuka, en av dem har en svår diagnos, med tuffa behandlingar, som kräver resor till andra sjukhus. ”Det blir nog bra”. Utgifter för resor, behandlingar och mediciner kan sökas ut från olika håll, men först ska familjen ut med pengarna – pengar som egentligen inte finns. Julen med alla dess förväntningar är förbi och vardagen tar vid. Elräkningen droppar in, telefonräkningarna, sophanteringen, en ovälkommen bilreparation... ”Det blir nog bra”.

Jag förundras över hur han kan hålla modet uppe med så många saker som trasslar runtom. Ibland brukar jag säga till mina besökare, när allt känns motigt och hopplöst, att jag kan vara ditt vikarierande hopp. Personen jag nu har framför mig lyckas på något sätt hålla hoppet kvar själv genom att upprepa ”det blir nog bra” en handfull gånger under vårt samtal. Det är inte vårt första samtal, vi har träffats av och till under några år redan och under hela processen har ”det blir nog bra” funnits med.

Ofta önskar man kunna säga de rätta sakerna, de som gör skillnad, som tröstar och bär, som visar att man kan sitt jobb; att vara vikarierande hopp. Ibland finns det ingenting att säga som gör skillnad. Jag vill tro att det räcker med att vara där. Att sitta kvar, att hålla och härbärgera trasslet en stund för att sedan varsamt lämna det tillbaka. Trasslet kanske har ändrat form medan jag höll det. Trasslet har fått komma ut i form av ord av frustration, ångest, skam, ängslan och bävan, det har fått vädras lite medan det låg i mina händer. Kanske besökaren har fått fatt i en trådända och kunnat börja nysta lite?

”Man kan inga så noga vetta” sa min minnessjuka svärfar så finurligt när han inte riktigt visste vad han skulle svara på olika frågor. Jag tror att det är samma i samtalet med människor. ”Man kan inga så noga vetta” vad som händer hos den andra, den vars trassel man håller. Man kan veta att det händer något. Saker får sägas ut och fråntas sin spökpower. Att få sätta ord på upplevelser, höra sig säga saker högt – det är power. Där får man kraft till kamp, där får man kraft till tro och hopp om att det skall bli bra. Det kanske inte blir som förut, det blir på ett annat sätt, och det kan till och med bli bättre än det var tidigare.

”Det blir nog bra”, säger han när han står med handen på dörrhandtaget på väg ut, och jag svarar: ”Det hoppas vi på!”

Idag firas Trettondagen, Los Reyes i Spanien. En av mina söner, som föddes i Spanien, åkte dit för några dagar. De flesta åt gott redan igår kväll, som vi gör på julafton före juldagen. Mina vise män som klättrat ner från kökshyllan till krubban på det breda fönsterbrädet vid köksfönstret har också nått fram. De står i sina gröna, blå och vinröda mantlar kantade med guldglitter och frambär sina gåvor till Jesusbarnet. Konungen de läst om att ska komma till världen och ge frälsning åt alla som lever i mörker.

De vise har studerat astrologi, de heliga skrifterna och sin historia. De färdas en lång väg för att ta reda på sanningen. Nu har de nått fram och hyllar den nyfödde. Deras tro är stor. Deras nyfikenhet kanske ännu större. De överräcker myrra, rökelse och guld. De böjer knä. Och jag undrar hur många vetenskapsmän i vår tid som böjer knä, låter tro och vetenskap förenas? Hur många av oss låter ödmjukhet gå före och tillsammans med den här världens vishet? Allt är oss givet. Allt finns till för att användas eller låta bli. Tron är så enkel att den är svår att tro när hjärnan alltid vill krångla till allting.

Men vi kan be om nåd att tro.

Filosofen och författaren Simone Beauvoir sa (ungefär) att den som ärligt söker sanningen landar i Jesu famn. Och vi kan söka än här och än där, bläddra i böcker, ideologier, olika religioner – och vill vi på riktigt veta, vill vi verkligen ha reda på Sanningen om Jesus, om varför vi är till, så hjälper nog Jesus. Han säger själv att han är Sanningen, Vägen och Livet och att ingen kommer till Fadern utom genom honom. Min äldsta son berättade efter att han kom till tro att han sökte i allt före han sökte i kristendomen – han ville inte tro att Jesus, som han växt upp med, var svaret. Men han sökte ärligt, och landade efter många omvägar i Jesu famn.

Många av oss slänger ut julen vid Trettondag. Man kan också stanna upp och ta in helheten. Alla samhällsklasser ryms vid krubban och korset. All tro är oss given. Ingen kan prestera den. I tomma händer ryms Gud. Vi kan alla vara tomma. Vi kan alla fyllas. Vi kan alla böja knä.

Glad Trettondag!

Det finns något både vemodigt och förväntansfullt över årsskiftet. Det gör mig lite filosofisk och får mig att tänka på livets mening, varför vi finns till och vad vår uppgift egentligen är här på jorden. Jag tänker på alla de människor jag mött i mitt arbete och under året som gick. Varje samtal, varje hållen hand och varje delad tår har burit spår av Guds närvaro.

Jag bär på en glädje och tacksamhet över möjligheten att jag som diakon och medvandrare fått vara med och göra skillnad för någon och samtidigt bär jag på en frustration över att inte alltid räcka till. Jag vet att jag inte är ensam om de känslorna, varken som diakoniarbetare, kyrkans medarbetare eller som medmänniska.

Jag tror att det är viktigt för oss att ibland stanna upp och se tillbaka. Inte stanna kvar och gräma oss över vad vi inte åstadkommit, utan mer för att reflektera över vilka erfarenheter och lärdomar vi samlat på oss. Just nu passar det bra att se tillbaka på året som gick. Varje möte, varje människa jag träffat har lärt mig någonting.

Att få vara medvandrare är något av det finaste som finns. Att få gå en bit tillsammans då en medmänniskas krafter tryter, att få dela någons börda genom att lyssna eller att få glädjas tillsammans över att bekymmer eller problem löst sig på ett bra sätt. Att möta människor i nöd ger också perspektiv på de egna bekymren och problemen. Det betyder ändå inte att vi skall glömma bort oss själva.

Det händer mig väldigt lätt att jag glömmer bort att jag inte behöver handla, agera och och prestera en massa av egen kraft. Plötsligt står jag där rätt sönderstressad och trött och undrar varför det blev så tungt och med den känslan kommer ofta också tvivlet. Jag tror att många känner igen sig här. Men hur gick det egentligen så? Hur kommer det sig att jag igen glömde bort varifrån kraften kommer? Antagligen för att jag bara är en vanlig människa.

Jag behöver ofta bli påmind om att Gud vandrar med mig, att han bär, beskyddar och älskar mig. Jag vill leva och vara buren av den kraften under det nya året. Känna glädje och tacksamhet över de små undren i vardagen. Genom bönen får vi om och om igen säga JA till vår kallelse som medvandrare och hålla oss nära den största kraftkällan av alla.

Liveta Gud, du fick ett ja från Maria,
ett ja till din vilja, ett ja till att bli bärare av ditt liv i sig.
Få mig också att säga ja när du kallar mig,
när din närvaro behöver mig, min röst, min hand, mitt hjärta.
Få mig att säga ja, trots rädslans nej,
trots bekvämlighetens nej, trots fördomarnas nej.
Få mig att säga ja för min egen skull,
för den utsatta världens skull,
för ditt rikes skull. Amen.
(Bön med ord av Per Harling)