Som diakoniarbetare möts vi ständigt av livets kontraster. Ibland möter vi kontrasterna under en och samma dag. En arbetsdag kan börja med att vi kokar gröt och kaffe eller brer en hel del smörgåsar och serverar åt en grupp personer som kommer och äter gratis mat i församlingens lokaler. För en del är det här både första och sista måltiden de äter på hela dagen.

En dag när jag stod bakom kaffetermosen och hälsade på de fyra personer som stått bakom dörren och väntat på att få komma in, just då betraktade jag dem lite mer än vanligt. Jag påmindes om att de här personerna, med spår av många års missbruk och ett hårt liv, har en gång varit oskyldiga små barn. De har också haft livet framför sig. De har, förhoppningsvis, varit älskade av en eller flera vuxna som har tvättat och kammat deras hår och gett dem hela, rena kläder. Jag önskar att någon skulle behandla dem med samma omsorg även idag.

Av någon anledning såg jag just i den stunden hur värdefulla och älskade de här personerna är. Jag blev ännu en gång påmind om att deras värde inte ligger i vad de tillfört sitt eget liv, samhället eller ens församlingen. Gud ser på oss alla med kärlek oavsett hur människor uppfattar oss. Gud vet vem vi är och i Hans ögon står vi alla på samma linje. Där bakom kaffetermosen förstod jag att just idag kan vi visa dem omsorg genom att bjuda på mat och kaffe även om jag vet att de skulle behöva så mycket mera.

Under samma arbetsdag kan det hända att vi diakoniarbetare deltar i ett större möte där vi blir bjudna på fin mat och dryck. Vi får sitta bekvämt bland väldoftande och välklädda personer och lyssna på mycket välformulerade ord och vägledning. Det finns så många fina och smarta tankar, planer och vägkost för hur församlingarna kan få nya medlemmar och hur fler kan delta i verksamheten.

Men så här är det med kontraster. I våra församlingar kan det vara både högt och lågt. Det kan dofta partfym och svett, det delas ut brödpåsar och nattvard, vi skrattar och vi gråter tillsammans och möts i livets fester och sorger. Det ska finnas rum för allt det här. Det ska finnas rum för oss alla.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de här personerna som jag mötte samma morgon. Jag märker hur jag hellre skulle sitta med dem och diskutera. Jag vill fråga: "Vad vill du att församlingen ska göra för dig?" De här personerna kommer till församlingen idag, och många fler kommer att söka hjälp och stöd från diakonin i framtiden. Mängden personer och familjer som lever i trångmål ökar ständigt och det här kommer att synas allt mer både inom diakonin och i samhället överlag.

Ibland söker vi med ljus och lykta när det vi egentligen borde ta tag i finns mitt framför näsan på oss. Kunde vi istället för att endast söka de som ännu inte hittat till församlingen, se på dem som själv tar kontakt och faktiskt kommer och deltar i diakonins verksamhet idag? Kunde vi satsa mera på de här personerna och familjerna? Vi läser om nedskärningar och matköer som kämpar med att efterfrågan på maten ökar medan matdonationerna minskar.

Kunde vi till exempel lägga mera resurser på matutdelningar och diakonal verksamhet? Redan nu kan vi inom diakonin se ett fenomen där många som fått hjälp vill sedan engagera sig i församlingen som frivilliga. Kanske hänger det ihop, om du har fått hjälp har du lägre tröskel att hjälpa andra och har störrre förståelse för de som behöver hjälp. En naturlig utveckling.

Vem är det vi talar om när vi vill ha nya medlemmar till kyrkan? Är det arbetsföra och framgångsrika eller finns det lika mycket efterfrågan på församlingsmedlemmar som kanske behöver stöd från församlingen och samhället överlag? Jag tror och hoppas att det finns rum i församlingen för oss alla om vi vågar vara en diakonal kyrka, på riktigt.

Jesus säger "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" - Matteusevangeliet 25:40

Inte glömmer du mig väl? Visst kommer du på nytt på besök? Ringer du mig ännu? Dessa frågor hör jag rätt så ofta när jag träffar äldre på hembesök. Då vrider det i mitt själ och hjärtat slår lite tyngre.

Jag glömmer dig inte.

Jag kommer på nytt.

Jag ringer ännu.

Regeringens nedskärningar syns på fälten inte bara i form av brist på ekonomiskt stöd utan även i minskade kontakter inom social- och hälsovården. De äldre drabbas hårt av detta. De är ju ofta även annars ensamma och besök av vårdare kan vara de enda människokontakter de har i sin vardag.

De äldres närstående bor kanske långt borta eller de håller inte kontakt på grund av olika orsaker. Antalet hemvårdens besök är mindre än tidigare. Tiden som en hemvårdare har att använda för ett besök har hela tiden minskat när antalet människor de besöker per dag har ökat. De försöker sitt bästa, men resurser räcker inte till.

En person som är över 80 år berättade att hen hade tidigare stött sig. Då hade hen ringt till servicenumret och berättat att hen skulle behöva hjälp när hen hade svårt att gå i trapporna och det inte fanns hiss i huset. Hen fick ett samtal från seniortjänster flera månader efter hen tagit kontakt.

En annan hade väntat över ett år för att få terapi för att kunna gå igenom de traumatiska händelserna som hänt i hens liv. Tredje hade inte fått tillräckligt många gånger i månaden taxiservice, trots att hen hade låg inkomster och inte kunde röra sig utanför hemmet utan skjuts. Allt socialt och uppmuntrande i hens liv föll bort och hen blev deprimerad. Då fick hen mediciner men inte taxiskjuts. Det som hen skulle ha behövt var sociala kretsar.

Dessa historier hör jag regelbundet. De äldre har varit i kontakt men inte fått hjälp. De har känt att samhället tänker att de är för gamla för att få service. Då tänker de att det är bättre att de inte skulle belasta systemet.

Alla dessa tre och många tiotusentals andra har vi diakoniarbetare överallt i Finland hjälpt.

Vi glömmer inte.

Vi kommer på ett nytt besök.

Vi ringer igen.

När värdesätter beslutsfattare våra äldre på samma sätt? Så att de äldre känner att samhället inte har glömt dem.

Alla borde ha rätt till ålderdomen där en kan känna sig sedd, hörd och värdefull.

Har du någon gång känt skam? Det tror jag vi alla har gjort och det är egentligen bra. Ibland kan känslan av skam påminna oss om att vi gjort någonting vi inte borde ha gjort och då kanske vi lär oss att inte göra om samma "dumhet".

Men ibland kan skamkänslan vara så stark att man försöker dölja orsaken till känslan, till varje pris. Det kan t.ex. hända att man levt över sina tillgångar och har stora skulder, och skammen äter upp en inifrån. Man tror att man ska bli lämnad, övergiven av de närmaste, och därför inte vågar erkänna situationen. Ibland händer det till och med att man inte orkar leva med sin skam.

Jag önskar och hoppas att den som kämpar med känslor av skam, möter någon den vågar berätta för. Någon som inte dömer honom eller henne, utan ser en värdefull människa som vågat glänta på sin dörr för att be om hjälp.

Se, vi går upp till Jerusalem. Årstiden har kommit då vi förenas i vår fastevandring med andra kristna i världen. Åtminstone i tankarna.

Jag brukar försöka hinna gå min ”osteoporosrunda” på cirka 20-25 minuter 3-4 gånger i veckan. Sträckan är egentligen ointressant och innehåller en lång raka asfalt (med ny hundskit varje dag som mänskor trampat i). Speciellt under den delen av promenaden måste jag se var jag lägger mina fötter istället för att fästa blicken på någonting runt omkring mig.

Jag kan inte säga att omgivningen ger mig välmående, men ibland klarnar tankar, ibland använder jag tiden till att be och så behöver ju var och en av oss vara i rörelse.

Bäst mår jag i skogen. Färgerna, trädstammarna, mossa, löv, snö på en grankvist – vad det vara må – alltid finns det någonting som förser min inre mänska med välmående. Välbehaget är bevisat i våra kroppar långt innan det också gjordes vetenskapliga undersökningar om saken: skogen gör oss gott. Själen, psyket mår bra bland träden. Naturen är Guds skapelse och den för oss närmare Honom själv.

Vi sjunger, och det står i Bibelns psaltarpsalmer, om att vi finner ro i Gud. Bara i Gud har min själ sin ro. Jesus säger: Min frid ger jag er. Inte en frid av denna världen. Gud skapade himmel och jord och i skapelsen kan vi finna tröst, vi ser delar av Gud själv. Vandringen i skog och mark, vid hav, bäck och sjö tillför vår mentala hälsa någonting värdefullt. Så gör också den andliga vandringen upp mot Jerusalem. I bästa fall kan vi under våra veckor inför påsk komma närmare oss själva, närmare Gud i oss. Hans löften är eviga. Hans hand är utsträckt. På sträckorna med Jesus skalas somt av och somt tilläggs. Det brukar bli bra. Och här spelar det yttre landskapet mindre roll.

”Yeeeeeh”! Femåringen sträcker upp armarna i luften och det går inte att ta miste på glädjen över att se mig. Vi har träffats en gång förut. Då var det tråkigt och han ålade under bordet, suckade och knarrade medan mamman och jag pratade. Nu var det annorlunda. Jag är förmodligen ett av få bekanta ansikten på ön. Jag ska lämna några kassar med kläder till den nyanlända familjen. Min plan är att bara överräcka dem i dörröppningen, men mamman drar in mig över tröskeln och pekar på mina skor och min jacka. Hon vill att jag stannar en stund. Vi har inget gemensamt språk, med gester och miner kommunicerar vi. En språk-app i telefonen blir vår tolk.

Inne i lägenheten tar femåringen mig i handen och visar mig ivrigt runt. I hallen hänger fem jackor och fyra par skor står i skohyllan. I salen finns två sängar samt en spjälsäng och några få leksaker. I ett sovrum sover en bebis i en vagn, i ett annat rum sitter en syster vid sitt skrivbord och storebror sitter vid köksbordet. Det är avskalat, för att inte säga lite naket i deras hem. Inga mattor, inga gardiner eller tavlor. Inga prylar strödda här och där. Det ekar lite tomt. Femåringen visar mig hur jag skall sätta mig på stolen vid köksbordet. Mamman början plocka ur klädkassarna och efter några plagg letar sig ett par tårar nerför kinden. Hon tittar på mig och utbrister något som nog betyder tack. Tack så mycket! De vill bjuda mig på något. Det är konstigt, för vi ”pratar” och förstår varandra, fast det egentligen inte borde gå. Det är en familj med mycket kärlek, trots att familjen varit med om mer än de flesta och trots att en familjemedlem är kvar i hemlandet, eller kanske tack vare det?

Jag frågar via appen, om det är något de behöver. ”Nej”, svarar mamman, ”vi har allt vi behöver”. Kärl, kastruller? Hon öppnar skåpen och visar att de har några tallrikar, glas och bestick. Jag får några hemlagade kolor i en påse. Jag frågar en gång till om det finns något de behöver och hon upprepar att de har allt de behöver. En stund senare nämner hon i alla fall fem saker som de skulle uppskatta att få. Jag lovar att ordna det.

Lite omtumlad lämnar jag lägenheten med min kolapåse i handen. Jag upplevde att de ingenting hade i sitt hem, hon upplevde att de hade allt. Jag skäms lite när jag tänker på mitt eget hem med fulla skåp och lådor och att jag ändå ibland upplever att jag inte har tillräckligt. Jag fick en påminnelse om att saker och egendom inte är avgörande för upplevelsen av att ha allt. De har varandra – de har på det viset allt, trots att de saknar mycket av det som vi tar för givet att ska finnas i ett hem.

Några dagar senare möts jag av ett glatt ”Yeeeeeh”, när jag kommer för att lämna sakerna de önskade. Den glädjen! Både över återseendet och de saker jag hade i kassarna. Den glädjen – den är ömsesidig!