Vem lyssnar på dem som bor ensamma?
Jag är på väg hem från ett dagkirurgiskt ingrepp. Sjukskötaren påminner mig om att jag måste ha sällskap, under det första dygnet efter operationen. Det behöver vara någon med mig även under natten. Att stanna på avdelningen är inget alternativ. För mig är detta inget problem, eftersom jag har en familj att gå hem till.
Tanken slog mig: Vad skulle jag ha gjort i den här situationen om jag bott ensam? Om jag varit den enda vuxna i hemmet och inte haft någon vän att ringa? Kan man verkligen ta för givet att det alltid finns en annan vuxen i hemmet?
Det är fortfarande en myt, att det är mest unga studerande och pensionärer som bor ensamma. Fakta är att över hälften av dem som bor ensamma är i arbetslivet. En persons hushåll har ökat speciellt i de större städerna under de senaste 30 åren, Idag bor över 1,3 miljoner finländare ensamma, och siffrorna ökar varje år.
En stor del av dem som kommer till diakonimottagningen bor ensam, eller bor tillsammans med ett eller flera minderåriga barn. Ofta har de här personerna stora ekonomiska utmaningar. Flera av mina kunder berättar att FPA inte längre betalar bostadsbidrag åt dem, eller att summan de får, endast täcker en bråkdel av hela hyran. Att flytta till en billigare bostad längre ut på landet, är inte ett alternativ. Dels för att det saknas en bil eller kollektivtrafik, dels för att en flytt längre bort från centrum skulle minska personens sociala umgänge. Butiker och annan service skulle också bli längre bort.
Den ensammas ekonomiska situation är inte densamma som för par. Det är ett faktum att det är mycket dyrare att bo ensam. Samhället är fortfarande uppbyggt så, att det beaktar två personers betalningsförmåga. Trots att nästan hälften av människorna bor ensamma. De här är en grupp människor vars röst inte blir hörd. Dels för att de lever i en svår livssituation, dels för att de har ekonomiska svårigheter och dels för att de inte orkar föra fram sina rättigheter.
Som diakoniarbetare och församlingsanställd vill jag lyfta fram denna klientgrupp och tala för dem, och deras rättigheter. De ensamma människorna i arbetsför ålder, får inte glömmas bort i de politiska diskussionerna, men inte heller i planeringen av församlingens verksamhet.