När vardagen blir ett val mellan mat, mediciner och hyra

"Vad kan jag göra när jag inte har råd att köpa både mat och mediciner?"

"Hur hittar jag jobb när det finns tiotals fler arbetslösa än lediga arbetsplatser?"

"Hur ska jag kunna studera på heltid när jag måste jobba heltid för att överleva, eftersom studiestödet inte räcker till för hyra, mat och andra nödvändiga utgifter?"

När den sittande regeringen 2023 meddelade att stora nedskärningar i socialskyddet var på väg – och motiverade dem med att alla måste delta i samhällets talko – kunde jag inte vara tyst. Jag skrev en insändare och fick snabbt stöd av 36 kollegor. Då trodde vi, liksom många andra, att det vi såg då var det värsta. Tyvärr har situationen bara blivit värre.

Redan i början av 2024 syntes effekterna av nedskärningarna: fler människor blev beroende av grundläggande utkomststöd, fler sökte hjälp hos kyrkans diakoni. Vi diakoniarbetare i Borgå stift uppvaktade social- och hälsovårdsministeriet med en skrivelse där vi beskrev den verklighet vi möter dagligen. Statistiken bekräftar det vi ser: behovet av stöd har ökat markant sedan sociala förmåner skars ner.

Inom diakonin ser vi hur människor
som tidigare klarade sig nu inte längre gör det.
Och vi bevittnar hur besparingarnas konsekvenser
går i arv från generation till generation.

Regeringens nedskärningar slår allra hårdast mot dem som redan har det tufft: arbetslösa, sjuka, barnfamiljer, studerande, ensamboende – alla med låga inkomster. Inom diakonin ser vi hur människor som tidigare klarade sig nu inte längre gör det. Och vi bevittnar hur besparingarnas konsekvenser går i arv från generation till generation.

Det har nu gått ett år sedan vårt besök på ministeriet och över två år sedan min första insändare. Situationen har förvärrats för dem som försöker överleva på ständigt minskande stöd.
Vi ser ensamstående föräldrar som avstår från sina egna mediciner och bara äter en gång om dagen för att kunna ge mat till sina barn. Vi ser pensionärer som lever på gröt för att ha råd med läkemedel. Vi ser ensamboende som förlorar sina hem för att de inte längre har råd att betala hyran – bostadsstödet räcker inte, och det finns inga billigare bostäder, särskilt inte för den som har betalningsanmärkningar. Vi ser människor i olika åldrar söka jobb, skicka tiotals, ja hundratals ansökningar – men få samma svar: "Tack för ditt intresse, men vi valde en annan." Vi ser studerande som tvingas avbryta sina studier för att stödet de får har minskat med flera hundra euro i månaden. Vi ser småföretagare förlora allt stöd om de har ens lite inkomster, vilket inte precis uppmuntrar till att pröva sina vingar som egenföretagare.

Mat, mediciner och tak över huvudet
är mänskliga rättigheter.

Mat, mediciner och tak över huvudet är mänskliga rättigheter. Vi inom diakonin gör vad vi kan, men ansvaret för att människor inte ska falla genom samhällets skyddsnät ligger på välfärdsstaten.

Vi diakoniarbetare följer Jesu exempel: att mätta de hungriga, ta hand om de sjuka, besöka de fängslade, klä de nakna och möjliggöra ett hem för de hemlösa. Det krävs ingen religiös övertygelse för att stå upp för dessa värderingar – det räcker med medmänsklighet. Jag önskar att Finlands regering hade det.