Öppna kyrkans dörrar!
Imorgon, eller ja, idag, så ska kyrkomötet (igen) diskutera och rösta ifall man kan acceptera samkönade äktenskap. Det här är någonting som jag funderar mycket på och som jag så gärna vill tala om med mina föräldrar. Mina föräldrar är de människor som lärt mig att älska och respektera min medmänniska, att komma ihåg att det finns människor som är annorlunda än jag själv och som är lika mycket värda. Jag vet att de skulle förstå min frustration och min oro över kyrkomötets val. Men jag är på utbyte och har inte möjlighet att tala med dem just nu, alltså vill jag uttrycka min vädjan här och nu, till kyrkomötets ledamöter. Snälla, öppna kyrkans dörrar.
Jag vill göra det väldigt tydligt, jag hoppas att kyrkomötet röstar för att godkänna den parallella äktenskapssynen som biskoparna har godkänt. Jag hoppas att den kyrkan som jag håller så kär, som predikar om förlåtelse och gemenskap, äntligen kan säga att den välkomnar samkönade par. Jag har väldigt starka känslor om detta. Det finns så många människor som åijar sig och våijar sig över alla som skriver ut sig ur kyrkan. Lösningen på det är inte att stänga kyrkans dörrar i ansiktet på de som vill gifta sig i kyrkan och vara en del av gemenskapen! Jesus umgicks med de människor som samhället ansåg vara mest ovälkomna, mest syndiga och bortom all räddning, att tro att han inte skulle välkomna ett par människor som älskar varandra känns otroligt främmande för mig. Han predikade om kärlek och förlåtelse, han välkomnade alla.
Jag väljer att tro, och mitt band med Herren kommer inte att försvinna med röstningen imorgon, men som en ung troende som regelbundet känner ett behov att försvara mitt val på grund av uppfattningarna om kyrkan som bakåtsträvande och konservativ, så hoppas jag att kyrkomötet kan inse hur viktigt denna fråga är för kyrkans framtid. Hur viktigt det är att verkligen säga att vår heliga, allmänneliga kyrka är öppen för alla! Tron kanske inte lider av vad än resultatet blir, men kyrkan kan verkligen lida. Jag älskar min tro och min kyrka, men varje gång dessa förslag slås ner av kyrkomötet så förlorar jag lite av min tillit, inte till tron, men nog till kyrkan.
Ingenting gott kommer från att rösta emot det här förslaget. Som biskopen nämnde i en intervju för Svenska Yle kommer diskussionerna bara att fortsätta, och jag tror att han har rätt. Men det kommer inte bara vara diskussionerna inom kyrkomötet som fortsätter, utan också diskussionerna mellan de som kanske vill vara en del av kyrkan men inte känner sig välkomna, de unga som inte vågar säga att de är eller vill vara troende på grund av ställningstaganden mot samkönat äktenskap. Budet om att alla inte är välkomna kommer att sprida sig…
Jag hoppas, och ber, att kyrkomötet röstar för förslaget. Jag hoppas att i en oändlig ström av högerkonservativ politik, extremistiska rörelser och ekonomiska svårigheter som får allting att kännas hopplöst att det kan komma en ljusglimt, ett hopp om att det ännu kan ske förändringar som gör vår värld bättre.
Snälla, håll kyrkans dörrar öppna. Låt alla vara välkomna.
