Medvandrarens reflektioner inför ett nytt år

Det finns något både vemodigt och förväntansfullt över årsskiftet. Det gör mig lite filosofisk och får mig att tänka på livets mening, varför vi finns till och vad vår uppgift egentligen är här på jorden. Jag tänker på alla de människor jag mött i mitt arbete och under året som gick. Varje samtal, varje hållen hand och varje delad tår har burit spår av Guds närvaro.

Jag bär på en glädje och tacksamhet över möjligheten att jag som diakon och medvandrare fått vara med och göra skillnad för någon och samtidigt bär jag på en frustration över att inte alltid räcka till. Jag vet att jag inte är ensam om de känslorna, varken som diakoniarbetare, kyrkans medarbetare eller som medmänniska.

Jag tror att det är viktigt för oss att ibland stanna upp och se tillbaka. Inte stanna kvar och gräma oss över vad vi inte åstadkommit, utan mer för att reflektera över vilka erfarenheter och lärdomar vi samlat på oss. Just nu passar det bra att se tillbaka på året som gick. Varje möte, varje människa jag träffat har lärt mig någonting.

Att få vara medvandrare är något av det finaste som finns. Att få gå en bit tillsammans då en medmänniskas krafter tryter, att få dela någons börda genom att lyssna eller att få glädjas tillsammans över att bekymmer eller problem löst sig på ett bra sätt. Att möta människor i nöd ger också perspektiv på de egna bekymren och problemen. Det betyder ändå inte att vi skall glömma bort oss själva.

Det händer mig väldigt lätt att jag glömmer bort att jag inte behöver handla, agera och och prestera en massa av egen kraft. Plötsligt står jag där rätt sönderstressad och trött och undrar varför det blev så tungt och med den känslan kommer ofta också tvivlet. Jag tror att många känner igen sig här. Men hur gick det egentligen så? Hur kommer det sig att jag igen glömde bort varifrån kraften kommer? Antagligen för att jag bara är en vanlig människa.

Jag behöver ofta bli påmind om att Gud vandrar med mig, att han bär, beskyddar och älskar mig. Jag vill leva och vara buren av den kraften under det nya året. Känna glädje och tacksamhet över de små undren i vardagen. Genom bönen får vi om och om igen säga JA till vår kallelse som medvandrare och hålla oss nära den största kraftkällan av alla.

Liveta Gud, du fick ett ja från Maria,
ett ja till din vilja, ett ja till att bli bärare av ditt liv i sig.
Få mig också att säga ja när du kallar mig,
när din närvaro behöver mig, min röst, min hand, mitt hjärta.
Få mig att säga ja, trots rädslans nej,
trots bekvämlighetens nej, trots fördomarnas nej.
Få mig att säga ja för min egen skull,
för den utsatta världens skull,
för ditt rikes skull. Amen.
(Bön med ord av Per Harling)