Vita rosor, färgat liv

Min väninna gav min familj en bukett vita rosor före nyår. Hon sa att den vita färgen är som det vita, oskrivna papperet. Ett nytt år, ett tomt blad. Och så är det med nåden också.

Var morgon är Guds nåd ny.

Vad allt har inträffat det här året som snart går mot sitt slut? Är jag glad över att få gå vidare? Skulle jag gärna ha stannat kvar i något skede? Vilka glädjeämnen, erfarenheter, besvikelser bär jag med mig? Jag vill gärna ta med mig det konstruktiva, det som bär mig, det som uppmuntrar. Då färgas papperet lite. Kanske startar jag inte från blanco utan från rosa. Jag lämnar helst det mörka, de ord som sårade, sjukdomarna, stressen, det oacceptabla. Men också här behöver jag ta några mörkblå stråk med penseln, lite grönt och gult och brunt. För krigen finns ju kvar, en del sjukdomar likaså, problem att lösa från detta år till nästa återstår. Papperet är redan ganska kolorerat. För det är ju så att verkligheten och omvärlden följer med mig in i det nya året. Jag kan ändå välja och klä av och lämna bort allt bråte jag hittar i erfarenhetshögen och säga förlåt. Och jag kan förlåta.

Nåden ges mig, jag vill använda den till att ge den vidare. Snälla, använd du den också. Vi är alla så bristfälliga, vi behöver så mycket förmildrande omständigheter och varma ögon.

Papperet är vackert när nåden stryker över sidan. Rosorna hon gav står i en vas vid julkrubban. Djuren trängs vid halmen runt det lilla speciella barnet. Änglarna berättade om vägen för herdarna. Stjärnan leder de visemännen fram. Generation efter generation får ta emot och ge vidare. Nåden och förlåtelsen går som ett eko genom släktleden, händer räcks upp, omhuldar, varsamt får vi leva år 2025.

Välsignat nytt år!