En kyrkbänk på stigen

Här i dagarna när bland annat teater Universum flyttade ut ur Betania i Rödbergen i Helsingfors erbjöds min svåger en av de mindre kyrkbänkarna som funnits med i utrymmena sedan huset fungerade som kyrka. Han tackade ja och den placerades ute i Sibbo skärgård på vår sommarstugetomt. Jag såg den vid stigen ner till båtstranden och blev förbluffad. En kyrkbänk! Vi måste ju fira gudstjänst här i morgon, söndag, var min första tanke när jag satt på bänken, snett bakom en segsliten, knotig tall och tittade ut över havet medan en tärna dök efter fisk. Friluftsgudstjänst.

Söndag förmiddag satt min man, Kjell och jag på kyrkbänken och bläddrade i psalmboken och sjöng: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem...” Kjell talade en stund om Guds trofasthet, det enda som håller när allt annat i livet kan brista, försvinna, förloras. Vi bad för grannar, släkt och beslutsfattare, för ungdomar som behöver Jesus, för sjuka kroppar. Sydvästvinden glittrade, måsskriet stämde in. Små myror vandrade målmedvetet fram bärande på torra barr. Vi sjöng ”Det enda som bär när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet...” Vi sjöng: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.” Och vi kunde ha sjungit: ”Det finns en plats i en kyrkbänk, som är bara bara min.” Vi kan fortsätta sjunga: ”Det finns en plats i Guds paradis, som är bara bara min. I kören av änglar som sjunger hans pris skall jag stämma in.”