"Vi är varandra givna, och måste sträva efter att förstå varandra"

Västra åstranden i Borgå är full av liv. Ett stycke ifrån mig improviserar en handfull unga män rapmusik till en oändlig loop. Längsmed stranden är filtar utspridda, och på dem sällskap som firar Valborg.

Intill mig kurar min son ihop sig under vår filt. Här i skuggan har det blivit kyligt. Över oss cirklar fiskmåsar, också de i vad som verkar vara en oändlig loop, medan de improviserar budskap till varandra i gälla skrik. Alla tycks ha trevligt.

”Det finns alltid mer att veta om de människor vi älskar än vi någonsin kan föreställa oss,” sa en farmor, som förlorat en son, och en generation senare ett barnbarn, i självmord. Hon fick frågan om varför hon tror att det hände. Hon svarade att hon inte har en blekblå aning. Man vill tro att man känner de människor man älskar, att man förmår läsa de som står en nära. Men det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag hörde en rymdforskare säga att vi kan bevaka ungefär 4% av himlavalvet. Också världshaven är fortfarande till 95% outforskade, efter 150 år av forskning.

Jag ser omkring mig. Jag ser ett par hundra människor. Och intill mig den människa som jag kanske känner bäst av alla, som jag tycker mig känna bättre än jag känner mig själv. Men likväl vet jag att han, liksom alla andra, är ett vandrande universum som jag aldrig kommer att kunna utforska mer än till några enstaka procent.

Jag säger det med förundran och nyfikenhet, inte med uppgivenhet. Det finns en frihet och en tillit i att samtidigt kunna glädja sig över det man får dela, och acceptera att det bara är en del, bara några procent av en världsrymd.

Det är utmanande, när man upptäcker något, gör ett forskningsgenombrott eller lär känna någon, att inte tillåta sig att tro att man fördenskull vet och förstår allt, helheten.

Ibland räcker för all del 5% rätt långt. Om 5% till exempel är att en polis som också är riksdagsledamot hamnat i ett fyllebråk utanför en krog och där avfyrat ett vapen, räcker 5% för att bekymrad över vår demokrati och vårt samhälle.

Men med 5% till skulle jag kanske kunna sätta mig in i hur det är att dagen efter inse att hela fosterlandet snart vet vem man är på grund av det här. Jag kanske skulle kunna förstå att man efter den insikten kanske inte mår bra. Det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss. Kanske vi ändå måste ställa den mest relevanta forskningsfrågan av alla: ”Varför?” – även om vi kan tycka att de 5% vi vet berättar allt vi behöver veta.

En öppet ställd fråga har en ödmjuk i sig; den öppnar sig mot alla slags svar. Därför har en öppet ställd fråga också en djärvhet i sig.

Som forskare är uppgiften att försöka förstå, att söka samband och fördjupa perspektiven. Som medmänniska är uppgiften ungefär densamma. I en demokrati likaså, också i en folkkyrka. Vi är varandra givna, och måste sträva efter att förstå varandra. I själva verket är Jesus mer radikal än så: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”