Jag vill skratta så jag gråter

Jag vill så gärna skratta, så där riktigt hejdlöst och okontrollerat, som man gör när försvaren rämnar och bromsen fallerar. Det gjorde jag oftare förr – skrattade så jag nästan grät. Ibland hände det att inga bromsar i världen kunde stoppa eruptionen, och det var först när alla psykiska slaggprodukter var tömda på sitt innehåll som kroppen så småningom kunde återgå i gamla hjulspår igen. På livets slaka lina är balansstången i ena ändan laddad med gråt, i den andra med skratt. Somliga skrider oberörda och säkra över manegen, andra, som jag, vinglar lite hit och dit och har fullt schå med att inte falla ner i sågspånen. Jag har knappast något val men jag tror att jag trots allt föredrar vinglandet.

Lyssna på en människa som skrattar. Låter det ihåligt, ansträngt, underlägset, överlägset, hårt och kallt? Eller tar skrattet sats långt under huden, i magtrakten, och söker sig bubblande upp längs luftstrupen, genom märg och ben? Är skrattet involverande och hjärtligt eller fungerar det som en kulsprutepistol som vill tvinga motståndaren in i återvändsgränden? Det råa och manipulerande skrattet har egentligen ingenting med glädje och känsloeufori att göra, men nog med osäkerhet och maktanspråk. Det tondöva skrattet – ständigt återkommande i massmediala sammanhang – är på många sätt en varningssignal, en mistlur som ljuder i ett känslokallt diskussionsklimat. Ett mer eller mindre ansträngt skratt skapar förvirring och osäkerhet – vad var budskapets kärna, egentligen?

World Laughter Day (7.5.) vill självfallet påminna om att ett stort och hjärtligt garv är manna för kropp och själ. Men det är med skrattet som det är med kreativiteten – det vaknar till liv först efter lite uppvärmning av hjärna och hjärta. I skratt-yogan är det draget till sin spets; man börjar med skrattet och så småningom hänger också känslan med. Nånting liknande är det med gråterskorna i den karelska traditionen; snyftandet och hulkandet och jämrandet lockar fram en inlåst sorg och etablerar en direktkontakt till den sörjandes känslosår och ibland skrämmande starka emotioner. Från yta ner mot djup.

Jag, vi alla, gråter över en värld som allt mera går vilse. Och jag, vi alla, sörjer över brutna människorelationer och brist på mänsklig närhet. Och de flesta oroar sig för morgondagen. Men trots det, eller kanske just därför, är det goda skrattet en gåva som jag aktivt måste söka och upptäcka och återuppliva. Dessutom: den som har gråtit mycket har ofta lätt att skratta.