Därför fastar jag inte den här gången (heller)

Fastandet i form av att avstå från maträtter/mat och dryck finns i flera religioner. Jag förstår och omfattar principerna. Att fasta är att avstå från något för att uppnå eller ha tid för något gott, relaterat till ens liv eller tro. Tidigare har jag ibland godisstrejkat under fastan. Allt oftare betonas möjligheten av fasta på olika sätt, t ex att fasta från sociala medier eller fasta genom att lägga till något i livet som mer bön eller omsorg om andra.

Kristendomen är den religion som vad jag förstår av alla världsreligioner mest betonar nåden – att kontakten med Gud och Guds kärlek till oss inte är beroende av vad vi gör eller tror. Helt enkel att förstå blir nådens teologi ändå inte med begrepp som helgelse (att bli mer helig och lik Gud) och bibelställen om att tron utan gärningar är död (Jakobsbrevet). Men kortfattat tror jag som lutheran inte att Gud blir arg på mig om jag inte fastar.

Det här kan verka själviskt och lättsinnigt utifrån. Men jag vet att för mig just nu går det inte att fasta, såvida en inte räknar att försöka vila mer, tillåta mig att äta choklad flera gånger i veckan och läsa fler romaner räknas som någonsorts omvänd fasta.

I denna kvinnas liv finns det inte ork för mer plikter och extra saker att minnas leder bara till onödig besvikelse. Jag känner mig ändå ganska trygg fast jag lägger ribban lågt, tänkte jag skriva, men korrigerar mig. Jag vill inte att kristna skall värdera och jämföra andra människors tro. Jag känner mig ändå ganska trygg i att jag inte behöver, kan eller förmår prestera en fin, stark, bergsflyttande tro. Det är en nåd.