Kroppen – allt bär den, hoppas man

Mikaela Westerling-Nylund 09.09.2022

Förra vintern blev det debatt speciellt i Sverige då två kvinnliga journalister och författare skrev om hur jobbigt det är när åldern syns på dem. Journalisten och författaren Anna-Lena Laurén skrev en krönika som inlägg i debatten där hon konstaterar att det är mycket svårt att förstå varför intellektuella kvinnor vill se yngre ut. Om en alltid inriktat sig mer på visdom, på att hävda sig intellektuellt så är det inte lika svårt när medelåldern kommer och det syns en inte är ung längre. Jag kände igen mig egentligen i båda tankegångarna, mera identifierade jag mig, eller ville identifiera mig i Anna-Lenas sätt att tänka. Har man varit van vid att vara mycket vacker är det säkert svårare att förlika sig med ålderstecken. Å andra sidan känns det som att väldigt vackra människor bibehåller en stor del av sin skönhet även som äldre. Om det sedan beror på pengar, livsvanor, ”goda” gener eller skönhetsoperationer.

Feministen och författaren Caitlin Moran skriver i sin senaste bok ”Mer än en kvinna” att hon ändrat åsikt. Som yngre tyckte hon det var ett svek att använda Botox mot rynkor, nu använder hon gladeligen det själv. Nuförtiden betonas vikten av att alla kvinnor gör sina egna val gällande sig själv. Vill en förstora brösten söker en sig till operation enligt eget val. Jag tycker att alla har rätt att göra olika val för att försköna sin kropp om det är viktigt för en, utan att dömas för det. Personligen ser jag det ändå som ett viktigt statement att i offentligheten våga visa hur kvinnor åldras, hur kvinnor ser ut i olika åldrar. Att ta tillbaka den ”normala” kroppen och då menar jag att det är normalt att ha den kropp man har. Med det menar jag inte att jag avstår från att använda make-up eller färga håret när det blir grått, men personligen drar jag gränsen vid att injicera in främmande ämnen i mig. Såvida det inte är ett vaccin förstås :) . Operationer anser jag är för riskfyllda om de görs bara av estetiska skäl.

Jag tror ändå att det är svårt att frigöra sig från omvärldens åsikter om vad som är vackert. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt att Lola Odusoga, snart efter att hon blivit vald till Miss Finland, lät förstora brösten. Det har skrivits spaltmeter om retuschering av magra skådespelares kroppsformer, så den vridna skönhetsfixeringen i samhället och media går jag inte in på här.

Rationellt omfattar jag principen om att älska sin kropp: se på hur stark den är, hur den bär så mycket, hur fin den är! Känslomässigt tycker jag inte om när musklerna värker av inget (läs spänning och stress) och ”alla andra” orkar springa mycket längre och snabbare än jag. Samtidigt vet jag ju att jag är lyckligt lottad, det är inte alls ovanligt med olika sjukdomar som begränsar rörligheten, i alla fall för en tid.

Under de senaste åren har det varit mycket mera på tapeten med kvinnors kroppsliga besvär som menstruationer och klimakteriet. Det är välkommet. Listan på symtomen kvinnor kan få i klimakteriet är lång och inget symtom är det minsta kul. Humörsvängningar, depression, muskel- och ledsmärtor, sexproblem, svettningar, sömnlöshet o s v. Klart att många av dessa symtom kan även yngre personer ha, men det är viktigt att känna igen dem om det finns annat som tyder på preklimakteriet eller klimakteriet. Allt beror ändå inte på hormoner och oftast finns det många orsaker till olika symtom. I offentligheten har det varit tal om att det behövs klimakteriecenter för kvinnor att gå till. Jag tror det är viktigt att prata om dessa symtom och ta hormonella förändringar i beaktande.

Det finns inga klara fördelar med klimakteriet en kvinna kan trösta sig med, förutom då att menstruationen upphör, ifall en haft svåra besvär med den. Om samhället bättre kunde uppskatta den mognad och livserfarenhet som kommer med åldern skulle det vara lättare att vara en blivande klimakteriekärring. Nej, usch, det ordet är så fult så det faller för censuren. En mogen kvinna med skinn på näsan heter det.

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37