Långsamhet och förundran – någonting att öva på och glädjas över

Jag har lyckats hålla mig lite kvar i stämningarna från resan till Vadstena här om veckan. Pilgrimsvandrandets och pilgrimstankens långsamhet och enkelhet har förstås naggats rejält i kanterna av småbarnsvardag och jobb. Några stunder och stämningar dröjer sig ändå kvar.

Många av mina mest berörande spår från Vadstena-dagarna är en känsla av närvaro, enkelhet och tacksamhet, och fast det känns som att det har gått inflation i hur mycket det talas om mindfulness leder de tre nyckelorden mig oundvikligen just mot begreppet mindfulness.

Jag minns hur jag njöt av att vara länge utomhus utan tajt tidtabell, nu skulle vi bara vandra och vara. Vätterns nordan piskade stundvis på kinden, regnskurar testade regnklädernas sömmar medan rötter och stenar blev hala. Men det var ändå vilsamt, jag tog emot allt som en gåva just som det var i den stunden.

Jag minns hur både kroppen, hjärnan och själen njöt av våra vägledningssamtal och måltidsdiskussioner. Jag slöt ögonen för att lyssna på en text som lästes högt. Jag lät blicken försvinna i en ljuslåga medan mina tankar vindlade iväg efter andakten. Nu fanns det tid att bara lyssna, fundera tillsammans och plantera nya tankar i sitt inre.

Jag minns också med vilken oväntad omsorg och kärlek jag knöt vandringskängornas skosnören vår första vandringsmorgon. Långsamt och omsorgsfullt spände jag snören på båda skorna och medan jag snodde ihop till stadiga rosetter tänkte på att dessa fötter skulle bära mig genom en till dag, det skulle bli en dag av ovanligt många steg på den yttre vandringen. Jag var också nyfiken på vart den inre vandringen skulle föra mig, hurdana existentiella eller andliga frågetecken och tankar skulle jag möta innan kvällen kom?

Jag lovar mig själv att öva mig på sådana här stunder. Bekymmer och oro får nog ändå sin beskärda del, jag vill bli bättre på att vara närvarande i nuet, att vara kärleksfull och inte så kritisk mot mig själv, öppen för både smått och stort som gör livet rikt och spännande medan vardagen rullar på.