Tillbaka, men i en annan värld
Det är årspremiär för mig idag som bloggare på Andetag. Det känns konstigt att tänka att det gått över ett halvt år sen sist. Det känns som att jorden snurrar lite snedare numera efter 24.2.22. Jag har saknat att formulera mina tankar till blogginlägg, att vara en som skriver. Det är nog skönt att kursen jag gick är över. Det kändes stundvis som att jag hade fyra jobb/uppdrag på gång samtidigt. Jobb, hushållsarbete och barnavård kombinerat med att ha projekt på gång här hemma utökat med att under lediga stunder göra uppgifter online blev ganska tungt och jag är glad att kursen nu är avlagd.
Som barn var jag inte medveten om risken för kärnvapenkrig. Jag minns avtal om nedrustning men inte att någon i hemmet eller i skolan skulle ha varit rädd för krig. Det känns overkligt och helt galet att fundera på sådant nu. Jag har reflekterat över att det känns extra svårt att veta vad en kan och ska skriva offentligt. President Sauli Niinistö säger att finländarna inte är rädda och kanske det behöver vara presidentens ståndpunkt. Får man medge rädsla öppet eller ger man ut för mycket information då?
Kanske det inte är så hemligt att det finns vissa medelåldersmammor som känner oro. Det jag som privatperson skriver har nog inte så stor betydelse. Då jag läste Newsweeks påstående om panik-hamstrande i Finland måste jag googla och kolla vad Newsweek riktigt är för en källa och blev ganska förvånad över att det var samma tidning jag ibland brukade läsa på biblioteket som ung som nu finns endast på nätet. Men vikten av att kontrollera källor och tänka själv har bara blivit tydligare de senaste åren.
Likaså är det svårt att veta när och vad man skall diskutera med nära familjemedlemmar och vänner för att inte sprida extra ångest eller rädsla. Ibland hjälper det att dela med sig om hur tokigt det känns att bunkra upp med vatten, ibland gör det bara andra oroliga.
Jag såg nyss en satirisk dödsannons på sociala medier över finlandiseringen, där finlandiseringen dog 17.5.22 då Finland ansökte om Nato-medlemskap. Jag måste ändå säga att jag inte vet om självcensuren dör med detta. En rädsla att bli attackerad av troll är helt förståelig. Det är viktigt att vi stöder varandra och beter oss som folk både i det riktiga livet och på nätet. Vi får inspireras av modiga journalister som Anna-Lena Laurén och Jessica Aro.
Och på tal om fina och duktiga journalister – det är roligt att Andetag fått ett nytt hem på Kyrkpressens nätsida!
