– Alla konfirmandgrupper frågar: Tror du alltid? Då brukar jag svara att alla tvivlar ibland, också biskopar och påvar.
Monica Heikel-Nyberg berättar om en sommar när hon varit präst i några år. Hon bodde med sin familj i en prästgård på landet, och en dag kändes det som om hon tappat tron.
– Det var som om mattan drogs undan fötterna på mig, som om det bara var ett hål där jag brukade tänka mig Gud.
Men hennes barn behövde de gemensamma aftonbönerna, och hennes församling – där hon var den enda prästen – behövde hennes gudstjänster och förrättningar.
– Jag insåg småningom att församlingsmedlemmarna inte kom för att få höra vad Moni tycker, utan för att få byggstenar till sitt andliga liv. Jag försökte berätta om bakgrunden till bibeltexterna, om hur man tänkte på den tiden, och inte säga något jag inte kunde stå för.
Hon beskriver den sommaren som en ökenvandring.
– Men ökenvandringarna är viktiga därför att de lär oss väldigt mycket om oss själva.
Tron behöver inte mätas
Småningom blev Gud tydligare igen, men utan att på nytt ta plats på den himmelska plansch hon skapat. Hon förstod att hon fram till sommaren av tvivel hade trott på sin egen tro, kanske mer än hon trodde på Gud.
– Det är inte möjligt att tro lika starkt alla dagar. Tro är inte bodybuilding, du kan inte bygga upp andliga muskler att skryta med. Men Gud finns, och uppenbarligen tror Gud på mig.
Hon har accepterat att det kommer dagar när det känns svårare att tro.
– De dagarna kan jag försöka jobba med något nyttigt, göra något gott för någon annan och komma bort från det egna funderandet.
–Tro är inte bodybuilding, säger Monica Heikel-Nyberg. Foto: Erika Rönngård
Tvivlet är att ifrågasätta det man tror – men också det man gör – och meningen med alltihop.
– För mig handlar det också om att tvivla på att det finns en mening i livet – och om det inte finns det, vad är det då för mening att försöka?
Sedan kommer det andra dagar när hon blir rörd, glad och fylld av tacksamhet: Tack Gud för att du låter mig uppleva det här.
Monica Heikel-Nyberg säger att man inte behöver peta på sin tro, och jämför det med att odla morötter.
– Man kan inte dra upp dem varje dag för att se om de har vuxit. Ibland får du bara lita på att trots att du inte ser någonting finns din tro där när du behöver den.
Tro kan inte vägas och mätas, och vi behöver inte visa upp den. Tron är inte som ett skolämne som man kan få högsta betyg i.
– Jag tror det räcker med att längta efter att det finns något annat än det jag ser.
Hon hänvisar till en bön i Kyrkohandboken som brukar användas när man i gudstjänsten kungör att ett par kommer att vigas.
–Där ingår orden ”Låt dem alla dagar få känna att livet har en mening.” Den raden försöker jag numera infoga i många böner.
