En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



dop. I framtiden behöver den som döps bara en fadder som är konfirmerad medlem i kyrkan. Ändringen ska sänka tröskeln till dopet och göra doparrangemangen smidigare både för familjer och församlingar. 7.11.2019 kl. 14:46

Kyrkomötet. Tydliga prioriteringar och inget osthyvlande, löd budskapet från kyrkomötets ekonomiutskott. I nästa års budget ingår pengar för att förverkliga kyrkans klimatstrategi och för att anställa en koordinator för pilgrimsvandringsverksamheten. 7.11.2019 kl. 12:30

Kyrkomötet. Ärkebiskop Tapio Luoma öppnade mandatperiodens sista kyrkomöte med ett tal om maktutövning och ansvar. 4.11.2019 kl. 11:22

Höstdagarna. Bra stämning! Kul! Råddigt! Gemenskap! Så säger ungdomarna själva när de kommenterar Höstdagarna. En samling som lockat kring 600 deltagare till Toijala också i år. Och biskopen bidrog med att berätta något som gjorde alla helt tysta. 2.11.2019 kl. 17:24

betraktat. "Det känns tryggt att ha en uppståndelsepärla att gripa mellan de hårt böjda och ledsna fingrarna. Det känns värdefullt att få dela både sorgen och hoppet", skriver Mia Bäck inför Alla helgons dag. 1.11.2019 kl. 14:20

läsning. När vi läser undersöker vi våra sår – men vi vårdar dem också. Teologen Elina Takala forskar i den amerikanska författaren Marilynne Robinsons Gilead-trilogi. 1.11.2019 kl. 11:05

agricola församling. Thomas Rosenberg, viceordförande i gemensamma kyrkofullmäktige i Agricola svenska församling, försöker få en ändring i församlingsrådets beslut att säga upp prenumerationen på Kyrkpressen för sina medlemmar 2020. 31.10.2019 kl. 18:28

kyrkomötesval. Fler tunga namn ställer upp på listan "För Kristi kyrka", som samlar kandidater inför valet av lekmannaombud i kyrkomötet. 31.10.2019 kl. 14:46

Begravningsplatser. Fjolårets sommar på Malms begravningsplats tvingade Kai Sadinmaa att möta sin dödsrädsla. Nu känns begravningsplatsen rik och levande. 31.10.2019 kl. 00:01

Kyrkomötet. I snart fyra år har samma gäng samlats i Åbo varje maj och november för att rita upp kyrkans riktning. Nu är deras tid snart slut. I februari blir det nytt kyrkomötesval. Kyrkpressen ställde två frågor till de ombud som representerat Borgå stift och Åland för att ta reda på vad arbetet i kyrkomötet egentligen går ut på. 31.10.2019 kl. 07:00

begravning. Genom att logga in på begravningsportalen kan du boka både kapell och präst – och församlingen hör av sig till dig så snabbt som möjligt. 31.10.2019 kl. 00:01

Förändring. När Anna-Pia Svarvar fick ett barn med ett handikapp förändrades precis allt, också hennes åsikter. Idag studerar hon teologi med målet att bli präst. 30.10.2019 kl. 15:28

kyrkomötesval. De lekmän som kandiderar i kyrkomötesvalet ställer nu upp på två åsiktslistor. Att man frångår regionala listor i valet av lekmannaombud har inte skett sedan år 1986, då stiftet röstade om kvinnliga präster. 28.10.2019 kl. 17:54

biskopsvisitation. Det var mycket ”första” i samband med helgens biskopsvisitation i Vörå församling. Det här var Bo-Göran Åstrands första visitation som biskop och samtidigt också första visitationen för Hans Boije som varit kyrkoherde i församlingen i ett drygt år. Det var också första visitationen sedan församlingarna Vörå och Maxmo fusionerades och år 2011 kompletterades med Oravais som kapellförsamling. 27.10.2019 kl. 17:25

helsingfors bokmässa. Vad är Gud? Är abort fel? Finns helvetet? Biskop Bo-Göran Åstrand fick sitta i heta stolen på Helsingfors bokmässa. Elever från Eklöfska skolan i Borgå och Lovisavikens skola hade förberett frågor om allt från hans jobb till jämlikhet, klimatet och varför gudstjänster är så långa. 24.10.2019 kl. 17:11

Äktenskap. Ett nytt land, ett nytt trossamfund och en tuff period ledde Borgåborna Pelagia Mitsitsou och Dimitris Amaxopoulos till ett beslut. 31.8.2023 kl. 14:00

rasism. Vid folkhögskolan med fokus på utlänningar som lär sig svenska är rektor Catharina von Schoultz orolig för den nya vågen av rasism. 30.8.2023 kl. 20:00

musik. Systrarna Britt-Mari och Gun-Helen Andtfolk har uppträtt över 1 500 gånger och är en dynamisk duo. De båda systrarna är öppna och välkomnande, men då vi pratar om tuffare saker blir orden färre. 30.8.2023 kl. 17:32

ETT GOTT RÅD. ”Lär dig lyssna. Ta auktoriteter med en nypa salt.” Det ärnågra av de goda råd baptistpastorn och gymnasieläraren Jan Edström skulle ha gett till sig själv, den 20-åriga Jani. 31.8.2023 kl. 20:00

UNDERSÖKNING. Kyrkpressen bad präster anonymt berätta vad som ligger bakom känslan av att vara utbränd. 30.8.2023 kl. 10:00