Till gudstjänsten i Domkyrkans krypta välkomnas alla som förlorat ett barn. Det spelar ingen roll om det gått trettio år eller tre månader.
– Alla vi som jobbar med gudstjänsten har i något skede av vårt liv förlorat ett barn, berättar Monica Heikel-Nyberg, som leder liturgin i den tvåspråkiga mässan.
Efter gudstjänsten finns hon och de andra där för samtal. Deras önskan är att människor ska känna igen sig och känna sig sedda.
Att tala om förlusten av ett barn är svårt. Ifall man inte talar om sorgen så kan omgivningen låtsas att den inte finns. Monica Heikel-Nyberg tror att här också finns ett mått av vidskepelse: att inte tala om det för att det inte ska hända.
– Kanske för att skräcken är så stor.
Förr, när barnadödligheten var hög, förlorade nästan varje familj ett eller flera barn.
– Och nu med all vår högteknologi blundar vi lite för att det faktiskt på riktigt kan hända.
I augusti för trettiotre år sedan förlorade hon sin pojke.
– Under hela graviditeten var det bara en person från rådgivningen som ens berört att alla sagor inte slutar lyckligt.
Själv upplevde hon ett starkt behov att hitta andra att spegla sin upplevelser i – någon annan som upplevt samma sak och kanske kunde visa en väg vidare.
– Det som i vardagen var väldigt tungt var att ingen av studiekamraterna hade så mycket verktyg att möta någon som varit med om det här.
Svårast var att höra läkare som uppmuntrande sade ”försök på nytt bara”.
”Vår uppgift är inte att försvara Gud”
Varje människas sorg är olika och man sörjer i olika takt. Sorgen efter ett barn man aldrig lärt känna som person är lika verklig som någon annan.
– Vi måste skapa utrymme för sorgen. Det går att göra årtionden efteråt. Jag tror att det är först när sorgen har fått ta det utrymme den behöver som en läkningsprocess kan starta. Sorgen blir en del av den person man blivit, men inte det som tar över hela livet.
Arrangörerna räknar med att det kan vara svårt för människor att våga komma till en sådan gudstjänst. Monica Heikel-Nyberg betonar att ingen behöver berätta något om sig själv och sin sorg, och den som vill får sitta anonym längst bak i salen.
Det är okej att vara arg på Gud och fråga hur det kunde ske. Det är okej att gråta – och ingen kommer störta fram för att försöka trösta bort sorgen. Du behöver inte ens tro eller vilja tro på Gud.
– Man får komma och vara just så arg och ledsen som man är. Vår uppgift är inte att försvara Gud. Jag tänker att vi är där för att hjälpa dig sätta ord på de känslor du har, och då är alla känslor lika mycket värda.
Om gudstjänsten
Måndag 23 september klockan 18 i Helsingfors domkyrkas krypta (Kyrkogatan 18).
Mässan är delvis tvåspråkig.
Monica Heikel-Nyberg leder liturgin på svenska, Anna-Maija Viljanen-Pihkala på finska, Miia Raninen predikar.
I gudstjänstrummet finns punkter där man får lämna förbönsämnen, lägga ner bönestenar, tända ett ljus eller vara tyst inför en dikt.
Efter mässan är det möjligt att stanna kvar för samvaro över en kopp te.
Här hittar du gudstjänsten på Facebook.
