När Mia Bäck gifte sig lade hon upp bilder från bröllopet på Facebook. Så brukar folk göra när de ordnar sitt livs största och viktigaste fest. Men för henne själv – kyrkoherde med stark personlig integritet – var beslutet genomtänkt.
– Det var en stor sak. Min familj och min släkt i Kronoby hade ju vetat om min och Annas relation i många år, men de hade inte berättat för så många om den, säkert av omtanke om mig. De ville skydda mig, som präst och som människa. Jag visste att om jag berättar om vårt bröllop på Facebook är det en stor sak. Samtidigt ville vi kunna göra det på samma sätt som vem annan som helst.
Mia Bäck har ingen ”ut ur skåpet”-berättelse. Hon vill inte bli kategoriserad. Ingen som är heterosexuell förväntas ju avslöja intima detaljer från sitt privatliv.
– Att be någon definiera sig själv är ett sätt att tvinga någon att sätta ord på sådant som den inte kan sätta ord på, eller inte är redo att sätta ord på. Det säger jag alltid till konfirmanderna: man får aldrig någonsin fråga någon om den är gay. Då ställer du den andra inför en situation som hon kanske inte är beredd på, och det är möjligt att hon tvingas ljuga. Eller också tvingas hon säga något hon skulle vilja vänta med.
Själv pratar hon om regnbågsmänniskor, eller regnbågsfamiljer.
– Eller också säger jag att jag är gift med en kvinna.
Hon ser det som problematiskt att debatten om homosexualitet och samkönade äktenskap inom kyrkan förs mellan heterosexuella. I debatterna deltar också en del regnbågsmänniskor, ”barrikadmänniskorna”.
– Jag klarar inte av att vara en av dem. Jag kan inte tänka mig att delta i en sådan paneldebatt. Dels vore det absurt att tänka att jag skulle tvingas försvara mina barn eller vår familj, det behöver ju ingen annan göra. Och dels klarar jag det inte, jag skulle börja gråta. Det går rakt under huden.
– Men jag tänker också att jag måste vara den förändring jag vill se. Jag måste leva det liv jag lever.
Det andra problemet med teologiska bibeltolkningsdebatter är att ingen någonsin ändrar åsikt, hur logiska argumenten än är.
– Dels lyssnar vi inte på varandra för att vi kommer från så olika världar, vår kontext är så annorlunda att det inte går att få in den andra människans åsikter. Jag tror också att det enda som visat sig ändra en annan människas åsikt är att någon som är viktig för henne – en livslevande människa som finns i hennes närhet – får henne att se att det här är en människa som jag som kämpar med samma frågor som jag och vill hitta någon att älska. Jag tror att detsamma också gäller för frågan om kvinnor som präster.
Att heterosexuella diskuterar med varandra bär inte så mycket frukt, menar hon.
– Det som däremot är otroligt viktigt är att det finns människor inom kyrkan – även heterosexuella – som säger att det är okej att vara gay. Annars skulle bara den ena sidan höras. Jag ger en eloge till dem som orkar hålla ut och säga det.
Själv är hon härdad när det gäller teologiska debatter om homosexualitet.
– Jag har ju läst de här debatterna i all evighet, och de var värre under studietiden. Men det är en helt annan sak när församlingarnas ungdomar kommer i kontakt med dem.
Det som är svårast för henne är att det finns människor i hennes liv som påverkas av det som skrivs.
– Jag är teolog, jag är van vid det hårda debattklimatet. Men våra barn, Valter och Erik, är så gamla nu att de läser tidningen. Hur ska jag kunna skydda dem från de här åsikterna? De vet ju inte ännu att det finns sådana åsikter inom kyrkan. De är jättestolta över sin familj och pratar ofta om hur otroligt stor familj de har, över att de är lyckliga över att ha åtta storföräldrar. För deras skull skulle jag önska att de här kritiska insändarna inte fanns. Jag vill skydda dem så länge det bara är möjligt.
Visst tror hon att man måste prata om sexuell identitet också inom kyrkan. Men man måste prata mycket varsamt.
– I min drömvärld skulle vi prata om det i alla sammanhang där vi pratar om relationer eller sällskapande eller om att ta hand om sin nästa eller trohet eller äktenskap. Det skulle vara en naturlig del av de samtalen. Det skulle inte nämnas på något särskilt sätt men inte heller utelämnas.
När hon leder skriftskolgrupper brukar de göra värderingsövningar. Om hon säger ”det är okej att vara gay” brukar nästan alla ungdomar ställa sig bakom påståendet.
– Men om jag säger ”det är lätt att komma ut i Sankt Olofsskolan” (den skola konfirmanderna går i), då ställer sig kanske två ungdomar bakom påståendet. Då frågar jag: vad beror det här på? Ni tycker nästan alla att det är okej att vara gay, men ändå är det svårt att komma ut. Vad beror det på?
Då blir det tydligt att normen är stark. Man är rädd för vad andra ska tycka. Inte ens i en universitetsstad som Åbo är ett hånglande par av samma kön en normal syn i skolkorridoren.
Om frågan är svår för ungdomarna – hur svår är den då inte för kyrkan?
– Jag tänker att det alltid varit frågor om kön och sexualitet som varit skambelagda och värdeladdade i kyrkan. Först var det skilsmässa och samboförhållanden och sedan kvinnliga präster, nu är det samkönade förhållanden.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
