Anton Lundholm växte upp som frikyrkligt kristen i ett litet småländskt samhälle i de bygder som ibland kallas bibelbältet.
– När jag gick i skolan var halva min klass aktiv i olika frikyrkor. Jag kommer från ett sammanhang där de som inte var aktiva kristna var de som medvetet tagit avstånd från tron.
I de sammanhang där han växte upp var det också självklart att homosexualitet var fel, ja, inte bara fel, utan en icke-fråga. Homosexualitet förekom helt enkelt inte i hans idévärld. Ändå kände han redan tidigt en märklig dragning till andra pojkar.
– Jag var omkring 18 år när jag för mig själv för första gången formulerade tanken att jag är homosexuell. Ändå tog jag den inte till mig. Min spontana reaktion var att det här måste jag få hjälp med så att det försvinner. Men det var ändå det första steget. Tidigare hade jag tänkt att de här känslorna kommer att försvinna av sig själva när jag blir äldre.
Hans första försök att lösa problemet var att kontakta ungdomsarbetsledaren i församlingen.
– Han blev väldigt ställd, tror jag, han var inte så mycket äldre än jag och hade aldrig ställts inför en liknande fråga förr. Så där fick jag inte så mycket hjälp. Han hade också inställningen att det kommer blir bra med tiden. Men sedan blev jag mer aggressiv mot mina egna känslor och tänkte att det inte räcker med att bara vänta, och då tog jag kontakt med pastorer och själavårdare som försökte med olika metoder för att jag skulle bli av med det här.
Och metoderna? Hårt arbete och psykologisk introspektion.
– Medan jag gjorde frivilligarbete i Sydafrika tog jag kontakt med ett par personer där. Deras syn var att man blir homosexuell för att man har en överinvolverad mamma och en distanserad pappa. Jag hann nästan inte förklara hur jag mådde innan jag fick en övning som jag skulle göra. Jag skulle försöka komma på alla tillfällen i mitt liv då jag på något sätt hade tänkt eller känt något syndigt, blivit kär i någon eller sett en bild som jag blivit attraherad av. Jag skulle också minnas varje gång min pappa inte varit närvarande – fast jag tycker att jag haft en närvarande pappa.
De kristna han hade kontakt med i Sydafrika tog andar och demoner på stort allvar.
– Jag fick frågor som: Har du sett barnprogram med ockulta symboler då du var liten? Allt sådant skulle jag rannsaka. Så jag satt och skrev listor om hela mitt liv. Och så försökte jag ta avstånd från det jag varit med om. Allting kunde ju vara farligt och påverka mig.
Trots allt han gjorde fanns tankarna och den dragning han kände till andra män kvar. Men han kände sig bättre med sig själv.
– Jag kände att jag gjorde någonting bra. Jag hade en känsla av att det är okej med mig så länge jag jobbar på det här. Men om jag ger upp, om jag inte jobbar på det, inte försöker bli av med det, då är jag fördömd. Jag hade det som en livlina: Jag behöver inte bli klar, men bara jag jobbar med det är det okej.
Så här fortsatte det i flera år, medan han blev mer och mer utmattad. Han hade tusen järn i elden och var ständigt aktiv i den Stockholmsförsamling där han hittat sin plats.
Men sedan träffade han en kille och blev kär.
– Jag kom fram till att jag inte ville säga nej till de här känslorna längre. Men jag ville inte heller leva ett dubbelliv. Och jag visste att jag inte kunde jobba som ledare i den församlingen om jag är i en relation med en annan man, så jag berättade om det.
Om det är fel, tänkte han, får jag stå för det.
– Men efteråt började jag tänka att det kanske inte är fel.
Vad hände med din Gudsrelation efter det här?
– Jag kände att hela min Gudsbild hade ställts upp och ner. Jag vet inte riktigt vad jag har för Gudsbild lägre.
Han talade en gång med en ledare i församlingen som visste att han mådde dåligt.
– Han sa att ibland kan det hända att ens Gudsbild behöver raseras helt för att man sedan ska kunna bygga upp den på nytt. Jag tänker att det kanske var det som hände.
Hans nya Gudsrelation är betydligt mindre kravlös än den gamla. Förr byggde han sin identitet på sitt engagemang i församlingen, nu måste han bygga den på något annat.
– Jag måste hitta den i mig själv.
Församlingarna han varit aktiv i har reagerat väldigt olika på hans berättelse. Många från barndomsförsamlingen tog nyheten med stort lugn, liksom hans familj. Stockholmsförsamlingen där han var aktiv har bemött honom med tystnad.
– Jag tog kontakt med dem, de var stressade och skulle återkomma, men hörde aldrig av sig. Nu har det gått många år. När jag jobbade där var det så att du inte fick vara medlem i församlingen om du levde i en homosexuell relation. Men jag är fortfarande medlem.
Anton Lundholm vet att friförsamlingarna i Sverige har en bred och varierad syn på homosexualitet. På vissa håll är det inget problem att vara gay, på andra håll är det svårt.
– Det är svårare i de sammanhang som jag kallar karismatiska och där jag känt mig hemma. Det är som om den typens andlighet gick hand i hand med en mer konservativ syn.
Så det är svårt att hitta ett karismatisk sammanhang där du kunde känna dig som hemma?
– Ja, det är svårt. Jag har inte heller orkat söka efter de sammanhangen. Men jag hoppas att de finns.
Han har ofta reflekterat över det dubbla utanförskap det innebär att vara både kristen och gay.
– Där jag bor idag, i Stockholm, kan man känna sig väldigt ensam som kristen. Jag talade med en person som sa att hen aldrig tidigare träffat någon som är aktiv i en frikyrka. Då kan det antingen bli så att man inte vet någonting eller också har man fördomar, för man har sett tv-program där de frikyrkliga står med tomma blickar, som viljelösa robotar. När frikyrkliga porträtteras till exempel i en deckarserie är det alltid någon sekt som har spårat ur.
Ibland har han varit den enda kristna på sin arbetsplats, och då kan han ju märka att han inte är som de andra.
– Så känner jag att det är också som homosexuell, att det ofta blir väldigt tydligt att man är annorlunda. Man kan också känna sig lite mer gay än man är.
För två år sedan började Anton Lundholm målmedvetet arbeta med det manus som sedan blev boken Välkommen in i min garderob. En självbiografisk berättelse om att vara gay och kristen.
– Då jag började sammanställa den hade jag varit utanför kyrkan ett tag. Jag hade haft ett extremt meningsfullt liv tidigare, där allt som jag gjorde var meningsfullt i kvadrat. Alla beslut som jag tog var det något slags evighetsvärde i. Nu plötsligt hade jag ingenting. Så satt jag där och funderade på alla texter jag hade, vad skulle jag göra av dem? Någonstans kom tanken att jag skulle kunna sammanställa dem till en bok. Och när jag hade tänkt den tanken kände jag – för första gången på flera år – det där välbekanta Guds ”ja” på insidan. ”Nu är du på rätt plats.” Det var väldigt bekräftande och skönt att få den upplevelsen igen. Kanske jag inte hade lämnat hela Guds tanke med mitt liv.
Han ville sätta kött och blod på någonting som oftast bara blir en åsiktsfråga.
– Jag hoppas ju att min berättelse ska nå människor som är på olika sidor av det som ibland blåser upp som en debatt. Jag har verkligen ansträngt mig för att ha en välkomnande och inbjudande attityd, även till dem som är skeptiska till mig och det jag står för och den resa jag gjort. Och jag hoppas att anhöriga och vänner och föräldrar till homosexuella personer – också församlingsledare som är kritiska – ska våga öppna den här boken och läsa den. Att de ska känna sig välkomna att vara med och lyssna innan de svarar.
– Boken är ett vittnesbörd, om man får använda kristet språk.
