Författaren och journalisten Karin Erlandsson funderar över kärlek slitstark som stadigt morgonkaffe.

Jag föll för hans magmuskler

kärlek. Kan kärlek vara något så oromantiskt som att bara stanna? 17.2.2017 kl. 21:35

År 1994 var jag som sextonåringar är mest, och jag var väldigt mycket okysst. Jag övade på tomater, för det stod i ungdomstidningen Frida att det var bra att öva kyssar på just tomater. Jag hade alltid en känsla av att det inte riktigt var samma sak.

I slutet av sommaren deltog jag som vanligt i Kyrkans ungdoms stora familjeläger i Pieksämäki. Deltagarna kom från hela Borgå stift, också, till exempel, från Åland.

Då man är sexton och befinner sig på ett kristet familjeläger, är det inte, kan jag avslöja, lovsången som är viktigast. Vem man står bredvid under lovsången är betydligt viktigare. Särskilt om han heter Simon och har lägrets läckraste solbränna.

Simon var lägrets snyggaste kille. Dessutom var hans föräldrar missionärer, och sånt smällde högt i de här kretsarna. Simon var brunbränd, hade lockigt hår, var lite blyg och kunde spela volleyboll. Å herregud (fast det sa vi inte).

Simons kompis hette Fredrik. Han spelade gitarr. Mycket mer än så noterade vi inte angående Simons kompis.

Men så kom den där eftermiddagen då vi, ett större gäng fnittrande flickor, fick för oss att känna på Simons magmuskler. Vi gick fram till Simon (och Simons kompis, men honom såg vi knappt) på volleybollplanen och framförde vårt ärende.

– Vi vill känna på dina magmuskler.

Då, i en eufori av helighet blandad med undertryckt och samtidigt uppvaknande sexualitet, kändes det logiskt.

Så vi, en grupp på sju fnittrande tjejer, kände på Simons magmuskler.

Jag kan inte minnas att det var något speciellt med Simons magmuskler, men det kan hända jag missminner mig. Det som hände efteråt satte agendan för resten av mitt liv.
För att vara artiga ville vi, sju fnittrande tjejer, också känna på Simons bleksiktiga kompis magmuskler.

Det var nu det magiska hände. Simons oansenliga kompis hade betydligt mer imponerande magmuskler än Simon. Hm, tänkte jag. Var det Fredrik han hette? I år har vi varit gifta i nitton år.

Jag antar att jag borde veta vad kärlek är. Vet någon det? Vi gifte oss då vi var 20 år. Jag är skrynkelfri och glad på alla bröllopsbilder, men o du milde, vi var ju barn. Det har funnits perioder då jag känt skam för att vi gifte oss så tidigt, någonslags ruelse över det huvudlösa och vanvettiga i att veta så lite och ändå satsa allt. Kan man satsa allt om man inte förstår innebörden av allt?

Till tioårig bröllopsgåva köpte vi en kaffekokare åt oss själva. Så mycket hade vi vid det laget listat ut att kärlek inte var champagne, det var kaffe. Kärlek var inte resor till Paris, utan måndagsmorgnar då gott kaffe fick oss att fungera.

Snart har jag varit gift hälften av mitt liv. Vid det här laget känner jag om inte stolthet, ändå en viss tillfredsställelse över att vi fortfarande är gifta. Det är ändå ganska bra jobbat. För det har inte varit lätt. Det har varit depressioner, nästan otrohet (hur definierar man?), missfall, sekundär barnlöshet, utmattningar och gräl som pågått flera dygn.

Vid det här laget tror jag att kärlek är något så oromantiskt som att stanna. Att fortsätta vara varandras viktigaste människor, att inte vara riktigt lycklig förrän man fått dela glädjen, att inte vara riktigt ledsen förrän man gråtit tillsammans. Att resa sig gång på gång och hjälpa varandra skrapa ihop smulorna. Att koka kaffe åt varandra på måndag morgon.

Och så är det där livet man delar, den där vardagen med grötkladd på vaxduken som verkligen borde bytas ut, vessastädningen som tar tre minuter för mig och femton för honom, den halvdana dammsugningen, räkningarna i plåtburken, de många tv-serierna, citaten som bara vi minns men som vi har anledning att säga minst en gång i veckan.

Det är inloggningar och jumppapåsar och lördagskorv och bearneisesås på fredag. Det är bilbesiktningar och garagestädningar och lampor som ska bytas, knöliga madrasser, textmeddelanden med ”Var är du?”, och insikten att vi inte ska samarbeta. Så länge vi inte samarbetar löper vårt vardagsliv friktionsfritt. Han har sitt ansvarsområde, jag har mitt, och då vi delar gör han bara fel. Jag vet förstås vad kärlek är. Jag lever ju i den, jag upplever den varje dag.

Det borde komma någon gudlig knorr på den här texten. Religiöst färgade texter vill ofta bygga åsnebryggor höga som katedraler för att få ihop den andliga parallellen.
Jag kunde förstöra den här texten genom att till exempel dra paralleller mellan den äktenskapliga kärleken och Guds kärlek. Det tänker jag inte göra, för blir inte den jämförelsen fadd åt båda hållen?

Men jag tänker vara tacksam, och som kristen har jag någonstans att rikta det tacket. Jag är tacksam nästan varje dag för de där magmusklerna som var så fasta att jag märkte honom.

(Om ni, liksom mitt sextonåriga jag, häpnar över muskulaturen, kan jag avslöja att två timmars trumpetspelande om dagen gör mycket för magrutorna. Så egentligen är det här inte en berättelse om hur jag och min man träffades, utan en reklamkampanj sponsrad av KU:s blåsorkester.)


I serien Tro, hopp och kärlek.
i Kyrkpressen skriver
Karin Erlandsson om
hur man får och upprätthåller en tro som håller
trots vardagens slitningar.

Följ med serien i pappers-KP!

Karin Erlandsson



Kolumn. Vi kyrkoherdar behöver frigöra tid för präster och anställda att mera möta församlingsbor, skriver domprost Mats Lindgård i Borgå i sin kolumn. 9.6.2022 kl. 11:02

BÖNESVAR. En liten röst viskade i örat att hon inte ska återvända till Stockholm. Men Anne Holm-Haavisto lyssnade inte på rösten. Hennes längtan tillbaka var så stark. 9.6.2022 kl. 11:19

MISSIONÄRSBARN. Som barn till Afrikamissionärer bodde både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström på internat i flera år då de växte upp. "Man blir slängd i sjön, och så måste man simma." Det har varit ett livsprojekt för båda att bearbeta vad de varit med om, och försonas med det. 8.6.2022 kl. 16:24

BORGÅ. Hon var en legendarisk ungdomsledare för många årgångar av unga i Borgå. Inför sin död hade hon gett en gåva till människor i Estland – för vilka hon var helt okänd. 9.6.2022 kl. 10:46

vigsel. Församlingsrådet i Esbo svenska församling öppnar sina lokaler för vigsel av personer som tillhör sexuella minoriteter. I går kväll fattade församlingsrådet beslutet med rösterna 12–3 att öppna upp kyrkor och övriga lokaler inom Esbo svenska församling för vigsel av samkönade par. Två avvikande meningar anmäldes. 8.6.2022 kl. 10:13

kallelse. Redan vid en skolgudstjänst då hon var elev i lågstadiet kände Ingrid Björkskog ett starkt kall att bli präst. Nu har Larsmo bytts ut mot Åland. – Jag känner mig oerhört buren. 8.6.2022 kl. 08:53

FINLANDSSVENSKA MEDIER. Kyrkpressen har en stark ställning i Svenskfinland. Men kyrkans ekonomi ställer också tidningen inför utmaningar. Thomas Rosenberg, det svenska Finlands Herr Tidskrift, hoppas att Borgå stifts ledning ska ha mera klös för att trygga tidningens framtid. 6.6.2022 kl. 08:00

kyrkoherdeval. Sara Grönqvist, tf kyrkoherde i Väståbolands svenska församling, fick en överväldigande majoritet av rösterna när Väståboland valde ny kyrkoherde idag. 5.6.2022 kl. 21:04

Stiftsdekan. Fem personer sökte jobbet som stiftsdekan och intervjuades. Domkapitlets intervjugruppvalde att låta Mia Anderssén-Löf och Tomas Ray gå vidare. 5.6.2022 kl. 18:53

AVKRAGNING. Pastor Dennis Svenfelt behåller sitt prästämbete men får inget förordnande som präst. Det beslutet fattade domkapitlet idag efter omröstning 5-2. 22.6.2022 kl. 13:00

AVSTÄNGNING. Församlingspastor Dennis Svenfelts framtid i kyrkan avgörs vid domkapitlets möte den 16 juni. – Det är en utmanande situation, säger biskopen inför mötet. 3.6.2022 kl. 17:36

Helsingfors domkyrka. I sommar kan man besöka ett sommarkafé i Helsingfors domkyrkas klockstapel. I katedralens krypta finns även en restaurang, vars pizzaingredienser kommer från Italien. Det skriver tidningen Kirkko ja kaupunki. 4.6.2022 kl. 08:00

flyktingar. Med diakoni, ekumenik och religions­­dialog i sitt bagage använder Virpi Paulanto nu sin erfarenhet i jobbet som Borgå stads flykting­koordinator. 9.6.2022 kl. 19:00

SYDÖSTERBOTTEN. Nu borde man öppet och fördomsfritt utreda allt från ett utökat samarbete till en samgång mellan Närpes och Kaskö församlingar. Men utredningen görs inte om inte de förtroendevalda i Kaskö begär den. Kristinestad berörs inte i detta skede. 3.6.2022 kl. 10:00

AVSTÄNGNING. Domkapitlet kunde idag inte ta något beslut gällande Dennis Svenfelts eventuella avkragning. Svenfelt hördes i en och en halv timme, men domkapitlet valde att fortsätta behandlingen vid ett extrainsatt möte på onsdag nästa vecka. 16.6.2022 kl. 17:40

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46