Det har gått 35 år sedan Majken Öst-Söderlund flyttade från Finland till Sverige.
– Det händer fortfarande att nya människor jag träffar, efter att vi pratat en stund, frågar varifrån jag riktigt kommer, berättar hon och ler.
Ränderna går aldrig helt och hållet ur. Men Majken Öst-Söderlund närde redan tidigt en dröm om att flytta till Sverige, eller ”Svärje” som hon skriver i sin debutroman Det enda jag vet.
Hemma i Österbotten var det ännu på 60-talet fattigt och primitivt i många avseenden. Men det var inte bara det moderna Sverige som lockade. Mest av allt måste Majken Öst-Söderlund komma bort från den andliga miljö hon vuxit upp i, byta ut sin gudsbild och skapa sig ett eget liv.
– Min familj hörde till Betel baptistförsamling i Bennäs. Men när mamma blev sjuk fick hon dragningar till Maranata.
När mamma blev sjuk. Hon fick cancer i magen när Majken var åtta år. Hemma pratades det inte om mammas sjukdom förrän det var uppenbart att inga böner, väckelsemöten eller koffeintabletter skulle hjälpa.
– Jag och min bror fick höra att ibland är man sjuk och då ber man, så blir man frisk.
Och Maranata. Det var den sektliknande friförsamlingsrörelse som i början på 60-talet kom till Österbotten västerifrån.
– De talade om att de sjuka ska bli helade. Men det var också många domedagspredikningar. Och spänningar och bråk – barn känner av sådant.
Majken Öst-Söderlund oroade sig över om det var hennes fel att mamman blivit sjuk. Hade hon sköljt tallrikarna för dåligt, så att mamman fått i sig giftigt diskmedel?
Läs hela artikeln i torsdagens Kyrkpressen 41/2014.
