Bered plats för den som har sår

Scen: skribaläger. En flicka går i långärmad tröja trots att det är varmt. Ungdomsarbetsledaren ser något rött skymta fram unden tröjans kant: Färska märken på att hon har skurit sig?
Vad gör man om man tror att någon skadar sig själv, men inte är riktigt säker?
– Egentligen finns det bara ett sätt som kan ge dig svaret: att ställa en direkt fråga till den du tror har skadat sig, säger den svenska beteendevetaren Thérèse Eriksson, författare till boken Möt mig som jag är, en bok som handlar om hur vuxna i kyrkan kan stötta ungdomar som skadar sig själva.
– Jag tror inte man ska vara rädd för att ställa frågor direkt till den man tror är drabbad. Däremot ska man fundera på hur man ställer frågan så att personen inte känner sig trängd. Min erfarenhet är att det ofta är bäst att berätta vad man själv har sett (”Jag har sett att du har sår på handleden och jag är orolig för att du har skadat dig själv.”) och sedan låta samtalet flyta därifrån. Det viktigaste är inte att den som eventuellt är drabbad lättar sitt hjärta omedelbart, utan att hon eller han får veta att du har sett och att du finns där om hon eller han vill prata eller få stöd vid ett senare tillfälle.

Under 2000-talet har vi fått läsa upprepade larmrapporter om ungas psykiska hälsa. Dagens ungdomar mår bra fysiskt, men psykiskt mår de allt sämre. Flera studier visar att mellan varannan och var tredje elev någon gång har testat att skada sig själv. De symtom de unga bär på tar de med sig också till skriftskollägret och församlingens ungdomsarbete, påpekar Eriksson i sin bok.
De som jobbar i församlingen kan känna sig mycket osäkra när de ställs inför unga som skadar sig själva eller lider av ätstörningar.
Finns det något säkert tecken på att någon i gruppen har problem?
– Nej, tyvärr gör det inte det. Jag skulle rent allmänt säga att det finns ganska få säkra tecken när det gäller psykisk ohälsa över huvud taget. Däremot finns det signaler som jag själv reagerar på, säger Thérèse Eriksson.
– När det gäller ätstörningar kan det handla om att någon inte vill äta tillsammans med andra, alltid äter väldigt lite, skyller på att hon eller han precis ätit, eller ofta går på toaletten direkt efter en måltid. När det handlar om självskadebeteende så blir jag fundersam om en person alltid täcker en viss kroppsdel eller gör stora ansträngningar för att dölja den. Att ständigt bära många eller breda klockor, armband eller ”svettband” kring handlederna är en annan signal jag reagerar på.
De som jobbar i församlingen känner kanske att de här frågorna känns för svåra och stora, men Thérèse Eriksson menar att det är oändligt värdefullt att ge de unga tid och rum att förnimma det kristna kärleksbudskapet.
– Under arbetet med min bok intervjuade jag ett trettiotal ungdomar som har fått stöd i kyrkan när de inte mått bra, och i deras berättelser är det tydligt att kyrkan var en viktig del i deras tillfrisknande. I många andra sammanhang kände de att de behövde prestera för att få vara med, men i kyrkan kunde de ”bara vara”. Plötsligt hade de en roll att fylla – de var behövda på ett sätt som inte upplevdes som kravfyllt. Jag tror ibland att vi blir allt för problemfokuserade och vill gå in och fixa, men ungdomar som inte mår bra är inte problem som måste lösas.

Thérése Eriksson tycker att det är viktigt att kyrkan är inkluderande.
– Om någon som lider av psykisk ohälsa, som skadar eller svälter sig själv, inte är välkommen i kyrkans verksamhet – var kan de då finna plats? I stället för att fundera på om de ska få följa med på ett läger kan man fråga hur man ska göra för att de ska kunna följa med. Det bästa är om man tillsammans kan komma överens om hur lägerdeltagandet ska gå till: till exempel att personen måste äta regelbundet, söka upp någon vuxen ledare om hon eller han får tankar på att skada sig själv eller liknande. Samtidigt är det viktigt att komma överens om vad som händer om överenskommelsen bryts, säger Eriksson.
I de allra flesta fall finns ingen medicinsk kompetens i kyrkan. Om personen utgör en hälsofara för sig själv genom att skada sig själv eller inte äta tillräckligt måste det redan från början vara klart att kyrkan då måste ta hjälp av sjukvården.
– Även om det kan uppfattas som ett svek så är det ett viktigt sätt att visa att kyrkan tar ansvar för och bryr sig om hur den drabbade mår.

Thérèse Eriksson tycker inte att det går att kategoriskt säga nej till att en ung människa som skadar sig själv har ledaruppdrag inom församlingen.
– Jag tänker att det viktiga är hur personen förvaltar sitt ledarskap och om hon eller han orkar ta det ansvar det innebär att vara en förebild. Att ha en ledare som inte äter något under ett helt läger, eller skadar sig själv så att ungdomarna ser det, det är varken bra för ledaren eller ungdomarna. Men att någon lider av ett självskadebeteende eller en ätstörning tycker jag inte är skäl nog att inte låta personen vara ledare.
Hon frågar sig hur det blir om vi sorterar bort människor för att de lider av ett självskadebeteende eller en ätstörning. Finns det andra sjukdomar man inte kan ha om man vill vara ungdomsledare? Hur väl måste man uppfylla normen?
– Kan vi ha kraftigt överviktiga som ledare? Cancersjuka? Punkare?
Självskadebeteende smittar inte som en förkylning gör, men självskadebeteende kan, precis som missbruk och ätstörningar, spridas i grupper. Man kan se det i skolklasser, på sjukhusavdelningar och i kompiskretsar.
– Jag tror inte att lösningen är att försöka sopa problemen under mattan, men det är viktigt att fundera på hur man talar om det. I stället för att prata om sätt att skada sig själv eller om kilon och kalorier kan man styra in samtalet på känslor och tankar kring hur man kan hantera livet när det är svårt.
Många som lider av självskadebeteende eller annan psykisk ohälsa kan fastna i negativa och nedvärderande tankar om sig själva.
– Att då få höra och uppleva att det finns någon – Gud! – som älskar en oberoende av ens prestationer kan vara en väldig tröst. Flera av de personer jag intervjuat berättade att deras gudstro var helt avgörande i deras tillfrisknande.