Dialekter och småstadsspråk är intressant läsning för alla som någon gång har funderat över varför man själv talar som man gör – och varför andra personer talar på ett helt annat sätt. Region för region går Ann-Marie Ivars genom Svenskfinland, redogör för den dokumentation som finns och förklarar skillnaden mellan de olika dialekterna. Samtidigt tar boken ett brett grepp om fenomenet dialekt och småstadsspråk. Det handlar inte bara om hur och varför dialekterna låter som de låter, utan också om vilken funktion de fyller och vilka hot och möjligheter de står inför. Avsnitten är späckade med exempel ur de dialekter som behandlas vilket är tacksamt för den som inte är van att läsa facktexter om grammatik.

Språk är inte bara ett kommunikationsmedel utan också i hög grad identitet och känslor. Dialekterna i Svenskfinland uppfattas av sina talare som allt från skamligt fula till stolt vackra. När de åländska Brändöborna födda efter 1965 började tala en mera utjämnad version av dialekten fanns det äldre Brändöbor som gladdes över att de yngre började tala ”lite bättre” och därmed slapp skämma ut sig på resor till Mariehamn och Helsingfors. I Österbotten har dialekterna inte bara traditionellt haft ett starkt fäste utan genomgår också ett nutida uppsving och hörs på både proffsiga teaterscener och i radio.

Vad som är ”bättre” och ”sämre” språk är en gammal fråga. Under senare halvan av 1800-talet började sockenprästerna i Vittisbofjärd i Satakunta föra en kampanj mot svenskan. De ville avskaffa de svenska gudstjänsterna och få bygdens svenskspråkiga att börja tala finska med motiveringen att de svenskspråkigas sydösterbottniska dialekt var en så förvrängd variant av svenska att den borde bytas ut mot ordentlig finska. Sista spiken i kistan för svenskan i Vittisbofjärd blev kravet på kunskaper i finska för att få ta emot nattvarden.

Ett inte lika beklämmande exempel på hur kyrkans maktmän påverkat språken i församlingarna är att den gamla kyrksockenindelningen i Österbotten är orsak till att det är så stor skillnad på Malax- och Solfbornas tal.
Ska jag vara ärlig är det trots allt igenkänningens och navelskådandets glädje som är störst när jag läser Dialekter och småstadsspråk. Det är därför jag närmast andäktigt läst avsnitten om de österbottniska dialekterna och fascinerats över att någon vet precis hur vi talar och var gränserna mellan byarnas språk går. Samtidigt chockeras jag av hur lite jag vet om de dialekter som är mina första språk. Det lastgamla verbet varda låter nämligen ålderdomligt när 1917 års bibelöversättning använder det i meningen ”Varde ljus”, men först när jag läste Dialekter och småstadsspråk insåg jag att det är ett grundläggande verb i mitt dialektala vardagsspråk när jag till exempel konstaterar ”He vor såje”.

BOK
Dialekter och småstadsspråk
Författare: Ann-Marie Ivars
Förlag: Svenska litteratursällskapet i Finland 2015