Jörn Donners färska roman Son och far handlar om David Anders, en hemlighetsfull affärsman som blir skjuten och invalidiseras av en ryggmärgsskada. En man som varit viril och mobil, som avverkat goda måltider och vackra kvinnor i exotiska länder, sitter plötsligt i en handikappanpassad lägenhet i Kervo och äter ljummen grönsakssoppa. Visserligen vårdad av en vacker ung kvinna som småningom faller för honom, men ändå.

Här kommer en präst in i bilden. Prästen Ville fungerar närmast som diskussions- eller snarare projektionsplank för David Anders och hans trötta och cyniska desperation, men han är intressant ändå. För det första säger han saker som jag innerligt hoppas att ingen präst kläcker ur sig i verkligheten då de gör hembesök hos rullstolsbundna församlingsmedlemmar, till exempel meningen: ”Men du tror väl inte att du är helt utan skuld?” Trots plumpheten blir han småningom en ofta återkommande gäst i lägenheten i Kervo.

Han har fulbrun rutig kavaj. Han har kommit upp sig i livet, men själv ser han ner på dem som fortfarande befinner sig på en lägre nivå (som till exempel den unga kvinnan/vårdaren Lotta). Han föreläser. Läsaren inser inte, men får småningom veta, att han är homosexuell.

Jag märker att vi har att göra med arketypen ”den svaga, fåniga prästen”, en figur som man får se ner på men inte hata. Han är Mr Collins hos Jane Austen, prästen som gillade att frottera sig med adeln och var så tråkig att man måste vara ful för att gifta sig med honom.

Visst är det intressant att han lever kvar?