Som läsare gnager min egen nyfikenhet ständigt hål på berättelsen. Är det här på riktigt eller på låtsas? Handlar det om riksdagsmannen och författaren Claes Andersson som gillar jazzmusik och älskar att skriva, eller är det fiktion?

Ja, jag stör mig så mycket på Ottos person att jag måste gå och lyssna på ett boksamtal i en närliggande bokhandel för att höra Claes Andersson själv berätta om Ottos liv. Den övriga publiken består till stor del av äldre män som med strålande ögon nickar igenkännande åt allt som Andersson berättar. Om livsvalen som kanske inte utföll helt som väntat men om det trösterika i att det sällan handlar enbart om mitt eget felaktiga eller riktiga beslutsfattande. Större krafter spelar in i livet.

Jag förstår att Claes Andersson och bokens Otto är som Alfons och Mållgan. De tänker och lever tätt inpå varandra men där som Claes kanske stannar upp så fortsätter Otto linan ut. Han kysser sin terapeut-väninna och är själv på plats vid dödsskjutningen i Borgå. Ja, han är till och med där på sin egen begravning.

Jag inser också att jag inte är primär målgrupp för Ottos liv – jag kan inte identifiera mig med honom och hans historia. Men jag kan lyssna. Claes Andersson ger den åldrande mannen en röst. Och dessutom gör han det bra.

Författare: Claes Andersson
Förlag: Söderströms 2011