Vi deltog i ett dubbelbröllop. Pappa till brudgummarna var långvariga vännen och arbetskamraten Bartholemy. Bröllopet var storslaget, också med finländska mått mätt. Festen varade i dagarna fyra. Det var mottagning på stadens festsal för några hundra personer, samtidigt traditionell mottagning i brudgummarnas hem med lika många gäster. Vi finländare sa, kanske med lite beklagande i rösten, till pappan när festen var över: – Jaa, nu återstår bara betalningen. – Betalningen? Tänk vilken underbar fest vi har fått ha. Släkten har fått träffas och vara tillsammans. Vi har delat gemenskapen. Det är det viktigaste, betalningen ordnar sig nog. På afrikanskt vis var den mänskliga gemenskapen långt viktigare än pengar.
Javisst, betalningen ordnar sig nog. Senegaleser har ett underbart system där tjänster och gentjänster fungerar. Alla vet vem som skall göra (betala) vad. För oss västerlänningar är det inte alltid lätt att förstå eller acceptera det annorlunda tankesättet, men hälsosamt att ibland fundera på våra värderingar.
En sval måndag morgon besökte vi kyrkans president Thomas Diouf. Vi delade senaste nytt i respektive familj och arbetet i kyrkan. Han presenterade ritningar på en ny kyrka i Fatick. Borgå stift är med på ett hörn och bär upp två kollekter till kyrkbygget under år 2018. – De tänker så stort de där italienarna, sa presidenten med glimten i ögat, när han visade ritningarna. Första förslaget förkastade kyrkostyrelsen. Arkitekten hade en vision om en katedral med två 15-våningars torn med hiss och 1000 sittplatser bara i koret. Nuvarande ritning passar betydligt bättre för en fattig kyrka. Innan vi tillsammans åkte till kyrkans klinik avslutades samtalet med bön. Så naturligt för ett senegalesiskt möte.
Dakars nya flygfält finns 50 kilometer utanför staden. Infrastruktur och transport till flygfältet är ännu på hälft. Den bekanta taxichauffören förde oss dit. Visa av erfarenhet tidigarelade vi avfärden. Det var ett bra beslut. 10 kilometer innan flygfältet gav motorn upp. Motorvägen är dragen genom ödemark, inga hus inom synhåll. Med senegaleser ordnar sig allt. Chauffören ställde sig på vägen och gav signal till bilar att stanna. Den tredje stannade. Det var gambier på väg till flygfältet, som råkade ha två platser lediga. Det var ingen taxi, men det var inget problem. Vid flygfältet tackade vi för hjälpen. – Åh, detta var ingenting. Vi är ju av samma folk, sa Gambia-chauffören och skakade hand med oss och så var saken klar.
Resor vidgar alltid vyerna. Julstressen blev hemma. Ögon och öron något igendammade av sanden från öknen som blåste över Dakar. Möten som satte spår för livet. Åter en gång. Vi är av samma folk. Allihopa!
