Kyrkan är inte lika värd överallt

Det som yrkesmänniskan Harju kommer fram till rimmar med det många tänkt med vanligt bondförnuft: att slå ihop två eller flera fattiga kan väl inte leda till rikedom? I grund och botten handlar det ju om inkomster, i form av medlemmarnas skattemedel. Och i det upplägg kyrkan nu har handlar de om geografi, som inte går att flytta.

Harjus experiment med en gemensam kyrkoskatt för hela kyrkan visar att den sammanlagda potten för kyrkan skulle vara densamma som i dag om alla betalade 1,33 procent i kyrkoskatt. Lite mer för en Helsingforsmedlem, som i dag viker 1 procent för kyrkan - men betydligt mindre för dem i Brändö-Kumlinge, med en skatteprocent på 2,0. Ur medlemmarnas perspektiv är dagens system också snedvridet. En medlem med en månadslön på 2500 euro betalar 21,99 i månaden för sitt medlemskap i Helsingfors, 32,98 om han eller hon bor i Karleby och 43,97 om hemorten är Brändö, enligt kalkylatorn på eroakirkosta.fi.

Varför vill vi vara med? Och vad är det vi vill vara medlemmar av? För det vill vi nämligen, många av oss. Beredskapen att betala, trots allt, på Brändö ger en vink: församlingen är lokal, nära och ”hemma”. Men också där finns det en gräns för vad man ekonomiskt orkar bära. Det skulle också vara skäl att reflektera över att de många skattebetalarna i Helsingfors kanske i själva verket med sitt medlemskap vill bevara länken till en primärgemenskap de knutit till sin församling i en landsort hundratals kilometer bort från metropolen, som alltså med bibliskt språk ”skördar det man inte har sått”. Vad är det värt för den senare församlingen?

Den utjämning av inkomster kyrkan själv gör står inte i proportion till vad församlingarna (de fattiga) skulle behöva.

Det att ingen ännu på allvar velat rubba nuläget, trots förre ärkebiskopen Jukka Paarmas idé om en gemensam skatteuppbörd och -procent för hela kyrkan, har många orsaker. I en av dem krockar värdet ”jämlikhet” med ”självständighet”. En lokal församling utan beslutanderätt om sin ekonomi berövas sin självständighet, är en tanke. Jo, men om systemet ändå inte är frikopplat - så som fallet är i frikyrkorna - skulle det kanske vara dags att bestämma sig för om vi betalar för ett medlemskap i ”församlingen” eller ”kyrkan”. Det kan ge logiska följdbeslut för både struktur och penningdiskussioner.