– Men Madame, vad protesterar ni egentligen emot?
Om någon vecka är det 500 år sedan Luther spikade upp sina teser, i protest, på en kyrkdörr. Den 500-åriga protesten behandlades för cirka 20 år sedan i öknens utkant av en ung finlandssvensk kvinna i samspråk med en något äldre afrikansk man. Jag fick frågan ovan då jag, som ansvarig för Finska Missionssällskapets Bibelskolas kök i Senegal, handlade några säckar ris i kvartersbutiken. Vi använde det finländska kyrkfolkets kollektpengar och transparensen var ett måste. Att kunna redogöra för hur pengarna använts var och är viktigt. Så jag bad om ett kvitto för mitt inköp, även om jag inte var helt säker på att handelsmannen var läs- och skrivkunnig.
Jag visste att kvittot skrivs, endera av honom eller någon skrivkunnig på gatan, som hade kallats in vid behov.
– Jag skriver kvittot på Mission Catholique, sa försäljaren.
– Nej, det här ska på Mission Luthérienne, svarade jag.
– Jaha, och vad är det för skillnad på er och katolikerna då?
– Nå, vi är protestanter, svarade jag rappt och hörde med detsamma hur konstigt det ordet lät i den kontexten. Protestant. Det var då han ställde den helt berättigade frågan ”vad protesterar ni emot?”. Mina serere-språkunskaper räckte inte till att förklara skillnaden mellan katoliker och lutheraner. Det gjorde inte heller mina teologiska kunskaper, så prästfru jag var, så jag beslöt att avbryta den teologiska intervjun med ett, nå, egentligen är det samma sak, vi är kristna. Punkt och slut.
Med all respekt för vår lärofader Luther, men sedan den gången i den dammiga, heta butiken med möss springande kring rissäckarna, vill jag inte kalla mig protestant. Jag vill vara kristen. Det räcker.
Många gånger kallades vi i Senegal för katoliker. I den miljön finns oftast ett likhetstecken mellan katolik och kristen. Det störde mig inte alls. Och jag tror inte att det störde våra katolska bröder och systrar att vi i senegalesernas ögon nog hörde ihop.
Det gör vi ju i allra högsta grad. Ibland har jag i Senegal frankt sagt att jag är katolik, om det i sammanhanget visat sig att det skulle bli allt för krångligt att reda ut alla teser och reformationer. Utan att för den skull känna mig som en dålig lutheran.
Uppvuxen och fostrad i ett lutherskt land vill jag värna om mina andliga och finländska rötter. På samma gång har Livsresan lärt mig att rottrådar kan växa ut i afrikansk sand och i andra andliga miljöer än den kargt trygga lutherdomen.
Jag tycker om den lutherska mässan med sitt ganska strikta och förutsägbara innehåll. Där är jag hemma. Jag njuter av att delta i den katolska mässan med inslag som tilltalar alla sinnen. Där är jag gäst.
