Intresset för det förgångna får inte utvecklas till regression

När jag hjälpte min fru att gå igenom och sortera hennes föräldrars kvarlämnade böcker förvånades vi över det stora antalet historiker över byar, folkskolor, föreningar, församlingar och kommuner. Det är glädjande att märka hur det överallt i vårt land tycks finnas entusiaster, som är beredda att sätta tid och kraft på att samla, dokumentera och presentera den lokala historien och de människor och sammanslutningar som format den.

Jag har under sommaren också haft glädjen att få predika i samband med olika hembygdsfester. Det har varit fint att märka det goda samarbetet mellan församlingen och olika föreningar på orten. En förenande länk är den gemensamma ambitionen att stärka sammanhållningen i lokalsamhället. Ansvaret för musik, festtal, servering, parkering och andra praktiska arrangemang har fördelats mellan många olika aktörer.
Samtidigt kan jag på basen av mina erfarenheter från sommarens kulturella och kyrkliga festligheter inte undvika att känna en viss oro med tanke på framtiden. Medelåldern på deltagarna är rätt hög: vad skulle det bli av förenings- och församlingsliv i våra bygder utan de många aktiva, kunniga och engagerade pensionärerna?

En särskild tonvikt under hembygdsfester läggs helt naturligt vid värnandet av bygdens kulturarv och gångna generationers seder och bruk. För mig som predikant har det känts viktigt att knyta an till minnenas betydelse i kyrkans liv. Varje söndag firar vi till minnet av Jesu uppståndelse, och i varje högmässa läser vi texter, sjunger psalmer och firar nattvard för att hålla minnet av det Gud gjort för oss människor levande. Där hembygdsfesten slår vakt om identiteten och rötterna i hembygden, vill kyrkans gudstjänstliv understryka betydelsen av vår kristna tros rötter.

Utmaningen i såväl kyrkliga som kulturella sammanhang är att minnena ur vår gemensamma historia inte bara skall fungera som reliker, som vi tar fram till beskådande vid speciellt högtidliga tillfällen. Intresset för det förgångna skall inte utvecklas till ett slags regression tillbaka till ett förlorat, idealiserat ursprungstillstånd. Istället bör målet vara att minnena skulle kunna ge oss kraft, inspiration och uppfinningsrikedom med tanke på nuet och framtiden. Bara genom en ständig levande och förnyande tolkning kan de minnen som formar oss som människor och som kristna upplevas angelägna även för yngre generationer.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.