Midsommaren är egentligen en blodig historia, sett ur kyrkoårets perspektiv. Helgen är vikt för Johannes döparen, som varken var mild eller tam om man läser Bibeln. ”Han som brann och lyste” är ett epitet som används om domsprofeten.
Utan att pruta på sanningen eller välja ett diskret tillfälle att säga som det var gick Johannes åt samtida makthavare så hårt att han till slut fick betala för det med sitt liv. Det skedde som en intrikat komplott, med många av de fula medel som tas i bruk när någon i hat snabbt behöver röja undan dem som kommer med raka frågor om rätt och fel. Att baktala, förföra och lösa in oheliga löften har alltid fungerat, tyvärr.
Det handlar om att våga tycka, våga agera och att de som är i underläge fortsätter att uttrycka det de tror är sanning trots yttre hot. Om att tala för dem som tiger. Plötsligt slungas vi tvåtusen år framåt, för behovet av profeterna har inte försvunnit. Men har de?
Nedtystarna finns fortfarande. De som inte vill att kyrkor och församlingsfolk tar sig ton i samhälleliga frågor. Åtminstone inte avvikande ton.
Våldsverkarna finns också. De som hotar anonymt, med ord och attentat, för att kväsa rösterna de inte gillar.
Intrigmakarna har inte heller försvunnit någonstans. De, vars ruttplanering det är svårt att se målet på innan det är för sent. Den märkliga veckan i juni på den politiska arenan i Finland har gett många en bitter känsla av att ha blivit lurade och bedragna av de som skulle leda med allas bästa för ögonen. Hur det hela än gick till bakom kulisserna måste man konstatera att statsminister Juha Sipilä än en gång har agerat med total tondövhet för vad som bygger tillit, tilltro och respekt bland medborgarna.
Den ”handlingskraftiga regeringen” må vara snabbfixad för den här gången. Men den skada cirkusen åstadkom hos alla dem som förbryllade såg på är en skada som det tar länge att läka. Tillit är en dyrbar resurs i en demokrati. Den är förnybar bara till en viss gräns, och det mycket långsamt.
Därför behöver vi profetröster fortfarande: dundermän och -kvinnor. Obekväma personer. Ensaksfixerade. Omutbara. Godhjärtade, men inte godtrogna.
Ur Jussi Halla-ahos linjetal efter det som skulle bli upptakten till en sällan skådad inrikespolitisk vecka saxas följande: ”Eftersom resurserna inte växer utan snarare krymper är allt som sätts på världsförbättring bort från något annat."
Fel, jussi! Eftersom resurserna är njugga måste vi jobba på att förbättra världen tillsammans. Profeterna behövs. Både de stora och de många små.
