En påsk i april 2012

Att påsken trots allt bevarat en ton av allvarsam tillsammanshelg handlar troligen ändå om att den knyter an till något som fortfarande lever starkt inom var och en.

Våren 2012 vet fortfarande vad övergivenhet är eller hur sveket bränner när det träffar där det gör allra mest ont. Påsken rullar ut gräsplätten i gryningen där det är naturligt och tillåtet att släppa ut den tillbakahållna gråten – och där den tårögda också får möta den stormande glädjen.

Samtidigt som påsken är berättelsen om Jesus som levde, dog och uppstod igen cirka år 30 är den berättelsen om människan själv. Den talar om ett lidande vi kan känna igen, en död som kastar skuggor också över vår vardag, ett hopp om en himmel och en uppståndelse som de allra flesta till och med uttalat vågar hysa. Som högtid är påsken och dess kulmen under stilla veckan ett kraftfullt drama med hela skalan av våra känslostråk, styrkor och svagheter. Också 2012 erbjuder den var och en mötet mellan det allmänt mänskliga och det unikt gudomliga. Något av det här har KP:s redaktion velat åskådliggöra i vår påskvandringsfeature i det här numret.

Författaren, journalisten och numera också predikanten Göran Skytte berättar i en av sina krönikor i Svenska Dagbladet om hur han blev uppringd av en tidning som ville veta vad påsken betydde för honom: ”Jag svarade: Jesu död och Jesu uppståndelse, och tystnaden ekade i telefonluren. Den unge reportern svarade: Ja, jo, men – kan du ta om det där”.

Svaret var ”fel”. Skytte uttrycker sitt vemod inför reaktionen av främlingskap. Han drar parallellen till fotbollsentusiasternas värld. Att dra land och rike runt som hängivna fotbollsfans och jubla över ett mål eller känna sorg över en förlust ses som ”normalt”. ”Om jag går i kyrkan en timme i veckan och där stillsamt lyfter mina händer en aning i tillbedjan räknas det av många som onormalt”, skriver Skytte. Han efterlyser en andlig nyfikenhet som motvikt till andlig likgiltighet.

Påsken är den ultimata matchen. Här om någonsin är det både gråt och jubel. Det är en generös helg vi går in i och den presenterar kärnan i den kristna tron för var och en som ens är lite intresserad. Resten av kyrkoåret är mera knega på.

Nu går vi in för slutspel. Det finns gott om plats att vara med och jubla över målet.