På Åland har julkyrkodebatten kommit igång redan före höstlovet. Barnomsorgen i Mariehamn har bestämt att dagbarnen inte längre ska gå i julkyrkan i dagisens regi. Än en gång bottnar beslutet i en rättvisetanke. Om inte alla vill eller kan – får gör de nämligen nog – vara med så är det inte rättvist att de andra går i julkyrkan. Den enklaste lösningen blir att dra streck över hela tillställningen, och så blir man av med problemet. Tolkningen på religionsfrihet likställs med ”ingen alls”.
Kanske. Men å andra sidan. Var blev religionsfriheten för de barn och föräldrar som ser det som en del av sin identitet? Varför var den biten så snabbt och enkelt förhandlingsbar? Svaret kan lätt sökas i den komplexa inställningen till religion i stort. Det är ett område som många närmar sig trevande och osäkert, och då blir det lätt att också tänka längre för andra än de egentligen har begärt. Bara för säkerhets skull, ifall att.
Ett argument för att snäva in på aktiviteter där sed, kultur och kyrka möts handlar om att multikulturell respekt numera kräver större diskretion.
För dem som kommit till ett land, där så mycket bottnar i en historia där kyrka och folk tvinnats samman på gott och ont, är det närmast ett slag i ansiktet. Varför ska de förvägras insyn i den tysta kunskap som pulserar genom våra samhällen? Är det hänsyn att beröva någon koden till förståelse? Hur kan det kallas inklusivitet att dra igen dörren om det egna sammanhanget och inte erbjuda trygga möjligheter att bekanta sig med något utan förväntningar på egen aktivitetet – eller ens full förståelse?
För många finländare med rötter i andra länder och religioner är särskilt julen en jobbig tid. Allt är stängt, gatorna står tomma och i en hårt omhuldad inre krets drar familjer från julbord till julannandagsbord medan de som står utanför väntar ut helgen i tristess. ”Era hem är stängda”, konstaterade en iranskbördig man.
Att också stänga kyrkan, privatisera den så hårt att den inte längre klassas som neutral att ens bekanta sig med för någon timme, är att dra linjen fullt ut, att stänga dörrarna kring vad det hela handlar om.
Värre är kanske ändå signalen att man inte längre behöver förstå. Att religion, tro och övertygelse är något så sekundärt att det är bortkastad tid och möda i fostran att servera ens som smakprov.
Att fostra till segregation är inget framgångsrecept. I stället borde vi öppna för en större mångfald och tolerans för varandras religiösa uttryck. Det lyckas inte med rödpennetaktiken.
Myndigheters och instansers ibland religiöst tondöva och brutalt okunniga hantering av asylsökandes religiösa verklighet vittnar knappast om att religionens betydelse överbetonas i vårt samhälle. Tvärtom kan de ses som ett bevis på en åldrande enhetskultur som skyggt har tappat ord och begrepp för något som fortfarande är viktigt för många människor.
Och som kan förena och bygga ny samhörighet, över tros- och religionsgränser.
