När kyrkolagen skrevs var samkönade äktenskap en icke-fråga, både i kyrkan och i samhället i stort. Senare tillägg har handlat om ekumeniska frågor, som hurvida den ena parten kan tillhöra samfund si eller så för att vigseln ska anses uppfylla kyrkans ordning. Ingenstans stadgas det däremot att brudparet måste bestå av en man och en kvinna. Plötsligt finns det juridiska kryphålet där: Kan en präst, med vigselrätt given av sin kyrka, viga ett samkönat par om bägge är döpta och skriftskolgångna medlemmar av den evangelisk-lutherska kyrkan? Ja, menar en del präster, som anser att kyrkans interna diskussion stampar på stället. Nej, svarar andra, däribland kyrkans biskopar, och manar till lugn. Motiveringen är att kyrkan själv måste fatta beslutet, att det inte är rätt ifall en del präster börjar soloåka i frågan, hur seg den än är.
Blind juridik är olycklig i det här fallet. Det medger också de som intervjuats i veckans tidning, även om de själva är positiva till samkönade vigslar.
Prästen har sitt mandat att viga uttryckligen i egenskap av präst i sin kyrka. Och vad det än står eller inte står i kyrkolagen vet alla att kyrkan fört och för en slitsam diskussion i frågan. Dessutom känner handboken, som prästen ska följa, än så länge bara brud och brudgum. Och om den sortens kyrkocivila olydnad tillämpas, där präster i smyg viger homosexuella par, var lämnar det brudparet i fråga? Blev de en del av den gemenskap de ville? Och vad blev vigselprästen – hjälte eller svikare? Smärtpunkten finns kvar, det går inte att blunda för den.
Norska kyrkan godkände för ett tag sedan könsneturala vigslar. Samtidigt fick kyrkans präster en samvetsklausul där de kan överlåta uppdraget till någon kollega ifall de inte ser det i enlighet med deras äktenskapssyn.
Den sortens dubbelhet har lutheraner svårt med. De brottas flitigt med ”kyrkans enhet” mot ”kyrkans renhet” men vansköter den storhet som stavas ”gemenskapen”. Det fungerar inte att gå med linjal och rödpenna över trons gemenskap. Det måste också finnas en trohet och kärlek mot den gemenskap som kyrkan utgör. Både från dess präster och andra medlemmar. Av den orsaken går det juridiska solokörandet snett i grunden och att införa kyrklig vigsel köksvägen inte är rätt väg. Likväl gör detta inte heller att någondera åsiktsparten kan luta sig tillbaka som segrare. Kyrkan har en hel del o-jobbad äktenskapsterapi att ta itu med.
