För Ylivieskaborna är förlusten och sorgen fortfarande lika påtaglig och svidande. Länge kommer de att haja till varje gång de passerar den plats där deras kyrka borde ha stått. Decennier efter det här kommer ortsbor att minnas den där särskilda kvällen, och kunna klä sorgen i ord, på samma sätt som de bromarvbor som beskriver förlusten av sin träkyrka i veckans KP.
Det är också uppenbart att församlingsmedlemmar på andra orter med ens sneglar med en nyvaknad oro på sin egen kyrka. Hur väl är den skyddad ifall att någon skulle komma på tanken? Och varför skulle någon göra det?
Frågorna som bottnar i oro är de mest oroväckande ur ett större perspektiv. När det gäller den anlagda kyrkbranden i Ylivieska finns det uppenbarligen många tragiska personliga ingredienser i bakgrunden. Samtidigt är det oundvikligt så att kyrkan –kyrkobyggnaden – i dagens samhälle är en av de få, mycket tydliga symbolerna för ett kollektiv. Som sådan kan den bli måltavla för en aggression och vrede som i värsta fall blir konkret. Det är den här tanken som får kyrkfolket att tveka när de tillfrågas om hur de skyddat sin kyrka. Att den tanken dyker upp är också ett utslag av de nya och skrämmande uttrycken i en mer polariserad finländsk vardag. Oron är ett sorgligt vittnesbörd om att det är något väldigt snett med tilliten i vår kultur.
Inför årsskiftet i fjol visade T-Medias förtroendegallup bland drygt tre tusen finländare att kyrkan var den institution som ökat mest i förtroende. Samtidigt hade riksdag, politiska partier, medier, domstolar och arbetsmarknadsorganisationer tappat åtminstone en del av medborgarnas förtroende: kort sagt, alla de instanser som är grundstenar för vår demokrati.
Den rätlinjiga, och enkla, tolkningen är att kyrkan har skött sig bra. Men fullt så enkelt är det knappast. Förtroendesvackorna och -svängningarna är ännu tydligare ett utslag av den allmänna osäkerhet och oro som råder. Arbetslöshet, ekonomisk nedgång och den migration som hittat hit som följd av krigshärdar på annat håll leder till besvikelse över de starka institutionernas oförmåga att hantera dem.
Men de förväntansfulla blickarna mot kyrkan kan lika hastigt förbytas i hätskhet när den inte motsvarar det man tänkt. Det har ärkebiskop Kari Mäkinen upprepade gånger fått erfara, nu senast i det något luddiga uttalandet om kyrkoasyl.
Synlighet och genomskinlighet har varit kodord i det öppna samhället hittills. Ingen grupp, vare sig det gäller kristna eller andra, ska behöva vara ängslig för att synas för bra, vare sig i gatubilden eller stolt tronande på en historisk kyrkbacke.
