Det var knappast ett argument när livsmedelsproducenternas aktion prickades in mitt i fastetiden. Men det sitter väldigt väl ur kyrkligt perspektiv att ögonen just nu vänds mot dem som vårdar jorden och skördar det vi ska äta.
Mat är ett resultat av arbete. Det utförs i dag i Finland av en krympande yrkeskår, som har allt svårare att få sin ekonomi att gå ihop och sina stora räkningar betalda. Dessutom är deras jobb många gånger hårt samtidigt som flexibiliteten är noll. Kossor tar inte paus, vare sig i mjölkningsbehov eller hunger. Sådd och skörd erkänner ingen flextid.
Samtidigt sätter lantbruket bröd och smör på bordet åt konsumenter som har fjärmats långt från begrepp som jord, skörd och djur. För de allra flesta är mjölken fyrkantig och plockas ur en hylla i kyldisken. För lika många är det likgiltigt vem som får något i handen av det som står på prislappen, så länge priset är lågt nog att låta varan glida ner i kundvagnen. I det gamla samhället var bonden, korna, åkrarna en självklarhet, som till och med styrde pulsen i mycket av det andra som hände. I dag är bonden osynlig, korna miltals från stan och kopplingen mellan att odla och att äta har brustit. Mat har reducerats till ”produktion” och ”varor” utan historia och sammanhang (märkväl: vi talar ju numera just om lantbruksproducenter). Det brustna sammanhanget är kanske också orsaken till konsumenternas oförmåga att reflektera över vad deras krav och köpvanor har för konsekvenser. Få, om någon, tänker kanske tanken vad som händer ifall hela produktionen avstannar. Ingen mjölk, inga ägg och så småningom inget spannmål.
Häromveckan uttryckte biskoparna och kyrkans landsbygdkommitté sitt stöd till jordbrukarna. Den evangelisk-lutherska kyrkan påpekar att många i branschen kämpar med att hålla sina jordbruk flytande och att det är tufft för dem att livnära sina familjer. I uttalandet sägs också att inkomstbortfallet för jordbrukarna de senaste fem åren är större i Finland än i något annat land i EU. Hälften av inkomsterna har försvunnit, och raset fortsätter. Resultatet är inte bara ekonomiska tragedier. Den ofrivilligt sista bonden i släkten drabbas också av den ångest det kan innebära när länken till något som både är historia och identitet brister. Summa summarum, det är inte för kraftigt att ta till ord som ”kris” och ”nöd”. Kyrkan använder bägge.
Det behövs politiska åtgärder, tillräckliga jordbruksstöd och beslut som garanterar lantbruket en trygghet där de enskilda inte tvingas bära orimliga risker. Men konsumenterna har också sitt ansvar. I Första Mosebok ger Gud människan jordens örter och träd med uppmaningen: ”Detta ska ni ha att äta.” Sådd, växt och skörd är fortfarande den enda formeln vi har för att föda mänskligheten. Hur värdefulla är då inte de som i dag förvaltar den specialkunskapen?
