Dragkampen mellan kapitalism och demokrati i USA är hård och kapitalismen har fördel. Men USA-demokratin är vital nog att lyfta fram två så osannolika presidentkandidater som Bernie Sanders och Donald Trump. Poängen är att väljarkommentaren ovan lika väl kan gälla Sanders som Trump.
När världen återuppbyggdes efter de förödande världskrigen höll politikerna ett starkt grepp också om det amerikanska samhället. Så följde reaktionen: Det ekonomiska systemet fungerar perfekt om bara staten kan hålla sina fingrar borta, förkunnade Milton Friedman som med sin Chicagoskola fått stå som apostel för den ekonomiska nyliberalism som vuxit sig stark i USA och världen över.
Gamlakarlebyherden Anders Chydenius pläderade redan på 1750-talet att ”alla lagar som hämmar arbetets frihet borde avskaffas”. Hans viktigaste skrift ”Den nationnalle winsten” kunde ha fått den ställning som Adam Smith och hans ”Nationernas välstånd” fick, som allmänt accepterad formulering av marknadsekonomins principer, om Chydenius inte bott i Europas utkanter. Han hade säkerligen applåderat Friedmans tes om att ju mindre staten reglerar och beskattar, dess bättre fungerar den osynliga handen.
Nyliberalismens teser genomfördes redan på 1970-talet i bland annat Argentina där militärjuntan gav fritt spelrum åt de Chicagoutbildade ekonomerna. Samtidigt försvann upp till 30 000 personer, fackfolk och andra som kunde tänkas vara motståndare till de ekonomiska reformerna.
Milton Friedman fick nobelpriset i ekonomi år 1975. Ett år senare fick Amnesty International Nobels fredspris bland annat för sin kartläggning av den argentinska juntans brott mot de mänskliga rättigheterma.
Hade Chydenius protesterat? Knappast, ingen påtalade då att de två Nobelprisen delades ut för två sidor av samma fenomen.
Möjligen hade Chydenius hickat till när Chicagoskolans lärjungar påstår att den inneboende kraften i den osynliga handen kan göra också Kunglig Majestät eller dess efterföljare den demokratiska staten onödig.
I USA står den här retoriken stark och inte enbart i ord. Efter att president Bush erövrat Irak var det inte bara Saddam Husseins generaler som fick gå utan också statsanställda läkare och lärare. Hela den irakiska samhällsstrukturen skulle läggas om med ett minimum av statligt inflytande enligt nyliberala ritningar. Det gick inte så bra.
Valrörelsen i USA visar på ett växande motstånd mot den nyliberala kapitalismen. Vad demokratin kan göra är en annan sak. Kanske inte mer än travestera Winston Churchills ord från 1940: Aldrig har så många haft så få att tacka för att de har så lite.
