Mycket på de nyvaldas bord

De nybakade beslutsfattarna kommer i vår att inta sina platser i kyrkomötet respektive stiftsfullmäktige och behålla dem ända till år 2016. Det är fyra år under vilka vi högst sannolikt kommer att se stora strukturella och ekonomiska förändringar både inom samhället och inom kyrkan.

För finländaren i gemen är den kyrkliga organisationen och beslutsgången så pass avlägsen och snärjig att det kan vara värt med en kort repetition: Kyrkomötet är det högsta beslutande och lagstiftande organet i den evangelisk-lutherska kyrkan, där präster och lekmän väljs in enligt proportionella förhållanden från respektive stift. 96 av kyrkomötets 109 medlemmar är valda av lekmän eller präster, övriga deltar i egenskap av sitt ämbete. Borgå stift är litet i sammanhanget med sex ombud, fyra lekmän och två präster. Å andra sidan är våra ombud värda sin vikt i guld och får önskas vishet och välsignelse i uppgiften som representanter för det svenska i folkkyrkan. I vårt land har kyrkomötet de facto rätt stor reell makt. Det är kyrkomötet som beslutar om innehållet i kyrkolagen. Kyrkomötets lagförslag behandlas slutligen av riksdagen, som enbart kan godkänna eller förkasta lagen – men inte ändra på innehållet. 

Det andra organet som fått färska och ivriga medlemmar är stiftsfullmäktige. Det är ett relativt nytt organ, som valts för tredje gången. När det inrättades var tanken bland annat att bredda lekmännens deltagande i kyrkans beslutsfattande, och specifikt i stiften.

Det att lekmännen flyttade in på domkapitlen är en vandring som inte har varit helt stenfri, vare sig man väljer att se det ur fullmäktiges eller stiftsledningens perspektiv. För det första kan man fråga sig om tanken verkligen lyckades i praktiken? Hur blev det med lagtextens tanke om att stiftsfullmäktige ska”stödja och främja kyrkans uppgift i stiftet och dess församlingar”? Det fanns, inte bara i Borgå stift, en initial ovilja mot det nya organet som av en del sågs som en papperstiger. Den attityden fick det första stiftsfullmäktige att stånga sig in i strukturerna. Nu har motsättningarna falnat, men samtidigt har en viss trötthet lagt sig över stiftsfullmäktige – kanske resultatet av ambitioner och ramar som inte har mötts. I fjol avstod stiftsfullmäktige från sitt höstmöte med motiveringen att det var knappt med pengar och tunnsått med ärenden.

Nu finns det desto mera att bita i och man hoppas att krafterna finns kvar, liksom viljan att jobba i en organism som kyrkans, där demokrati och lära ska samexistera i respekt och balans.