Det borde vara fler förunnat, för orden, dessa vardagslegoklossar vi (också) har att uttrycka oss med, är ibland långt mindre neutrala än vi föreställer oss. Vissa vet om det, och de allra lömskaste krafterna utnyttjar det rent av och med hjälp av små skiftningar har de stakat in våra tankar i strömfåror där vattnet blir allt grumligare. Andra tar helt fräckt över ord. Tömmer dem på innehåll och fyller på med ett eget.
Språkbruket som ett politiskt vapen är något som både sysselsätter och bekymrar Daniel Poohl. Han jobbar som chefredaktör på tidskriften Expo, med ledstjärnan att motarbeta rasism och nationalistiska ideologier. Han citerar den tyske författaren och litteraturvetaren Victor Klemperer, som ägnade sitt liv åt att kritiskt granska det språkbruk som var en av byggstenarna i det nazistiska systemet. ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”
Vad händer när nationalister tar besittning över ord som ”politiskt korrekt”? I vilket skede förloras betydelsen ”respekt” för att bytas ut mot något som enbart ska betyda fegt hukande?
Skiftningar i betydelse sker hela tiden, de speglar förändringar i samhället, i sättet att tänka och i idealen. Så har till exempel ordet ”snäll” eller varför inte ”from” gått från något som var eftersträvansvärt och positivt till begrepp som inte tillhör de starka och framgångsrika. Men farligast är de ord som någon medvetet använder för att lägga dimridåer kring sanningar vi borde se tydligt.
Därför är arbetet med att samla in och presentera nya ord i språket viktigt. Birgitta Agazzis Nyord i svenska är inte bara en spännande tidsmarkör över ett samhälle med tekniska och kulturella förändringar och tillskott. Boken är också ett viktigt debattinlägg som handlar om att välja sitt perspektiv med eftertanke, att ställa sig på offrens och de svagas sida också språkligt. Att inte köpa maktord och grymma eufemismer. Det ger till exempel inte utrymme för några ”hedersmord” eller något ”heders-våld”, där det snarast handlar om ett hedersrelaterat våld. Agazzi väljer också sitt eget favoritnyord med en klar intention, nämligen ordet slidkrans. Det vill hon gärna se som ersättare till ordet mödomshinna, som enligt henne med sina felaktiga associationer varit en av orsakerna till förödande konsekvenser för unga kvinnor i många kulturer.
Ett perspektivord – som om man ska vara ärlig måste sorteras in under den politiska retoriken – är ordet kristofobi, ”rädsla eller avsky för kristendom”. Befogat? Åtminstone står markören med bland de andra, som något att ta avstånd från eller omfamna, som ett lateralmärke i en verklighet där ingen är fri från ansvaret att navigera.
