Bakgrunden är den ständigt återkommande diskussionen om ”frihet till” respektive ”frihet från”. Om majoritetens rätt till uttryck för sin tro i ett sammanhang där diskussioner om etik och religiöst präglade ritualer ingår. Om minoritetens rätt till detsamma, vare sig det handlar om en livshållning som bygger på andra trosövertygelser eller avsaknad av sådana.
Diskussionen är nära släkt med den i skolan. Men inom armén finns det dessutom konkreta och etiska element som tvinnar trådarna mellan tro, kyrka och militärgrå vardag tätt samman. I utbildningen förbereds beväringarna för situationer som handlar om död, förluster och svåra etiska val. Det är svårt, om inte omöjligt, att kringgå den andliga dimensionen. För försvarsmakten har kyrkans närvaro ett symbolvärde som är starkt förankrat också i krigshistorien. Samtidigt är militärprästerna försvarsmaktens specialofficerare, inte kyrkans. De besitter en kunskap som är unik, och som också arbetsgruppen ser som omöjligt att ersätta av någon annan yrkesgrupp. Den högsta tjänsteinnehavaren, fältbiskopen, är också han arméns. Här har kyrkan å sin sida gjort en markering i sin centralförvaltning. I det nu nedbantade biskopsmötet sitter från årsskiftet endast stiftets biskopar som fullvärdiga medlemmar. Fältbiskopen har bara närvaro- och yttranderätt.
Likväl är militärprästerna också präster. De ska stöda beväringarnas andliga väl. Därför kan man fråga sig om militärprästerna faktiskt vinner på att strippa sina undervisningstimmar i armén så totalt på konfessionellt innehåll att de blir universella för alla. För ett år sedan kommenterade försvarsminister Carl Haglund till Kp att han ser det som en större förlust ifall prästerna skalar bort det kristna budskapet än att dela in undervisningen i grupper. Med den något ovanliga markeringen från nu ansvariga ministern är man tillbaka där det började. Det innebär också att det är bäddat för nya klagomål för försvarsmakten med hänvisning till religionsfriheten och bistra rynkor i pannan hos biträdande justitieombudsmannen.
