Förbi är den tid när vi trodde att medborgarfinansiering handlade om skatteuppbörd och offentliga och gemensamma kostnader. Medborgarfinansiering handlar i stället om att de som har råd uppmanas betala lite mer för det som inte längre erbjuds med kollektiva krafter.
Martin Shibbye, som tillbringade ett drygt år i etiopiskt fängelse på grund av journalistisk verksamhet, har tillsammans med andra journalister grundat projektet the Blank Spot (ung. den vita fläcken). Det handlar om att knyta samman läsare och utsända journalister, där de förra sträcker till finansiering för de senare av ren kunskapstörst och demokratisk låga. Mycket riktigt lanseras detta under termen medborgarfinansierad utrikesjournalistik. Ett tillägg till den journalistik som nu finns för att täcka de ställen på jorden ingen annan skriver om och som traditionella redaktioner inte längre har råd att sända några journalister till.
Tanken är lockande. Visst kunde den här modellen fungera, inte bara för den gungande medievärlden utan för en hel rad andra funktioner som handlar om kunskap, insyn, kultur, demokrati och jämlikhet. Det finns bara ett aber. För att ens sak, vilken den än må vara, ska lyckas måste någon och några ha pengar och passion för densamma i rätt kombination. Visionären och optimisten tror att sådana finns. Pessimisten satsar på teorin att det aldrig kommer att finnas tillräckligt av dem. Men realisten ser att det antagligen finns en betydande andel av dem som saknar antingen den ena eller den andra komponenten.
Materiell fattigdom och ojämlikhet leder till ett demokratiunderskott. Det finns sådant som behöver finansieras med allmänna medel. Ett Finland utan ett statligt finansierat mediebolag vore en betydligt fattigare demokrati. Den tanken är värd att hålla kvar när det på ren finlandssvenska marras kategoriskt över tvångsskatter och monopol.
Så hur skulle det då fungera med en medborgarfinansierad kyrka? Har vi en sådan nu? På den senare frågan är det ärliga svaret ett nja. Rent frivilligfinansierad är den inte. En stor del skattepengar ges antagligen mot bakgrund av en lång kulturell vana som ännu inte släppt taget om majoriteten av befolkningen. En annan del kommer till kyrkan via statsbudgeten i och med att kyrkans andel av samfundsbeskattningen slopas från och med 2016. Bägge intäkterna krymper ändå med tiden, alltmer. Samtidigt betjänar kyrkan fortfarande alla finländare på ett brett plan. Utgifterna har inte krympt, snarare tvärtom. Barn, unga, ensamma, gamla och flyktingar hör till dem som kyrkan inte visar på porten.
Det kan vara hälsosamt att någon gång reflektera över ett hurudant samhälle det här var om kyrkan inte fanns. Det ger perspektiv. Också på bidraget till den gemensamma potten.
