Få ideologier bygger på en sämre beskrivning av verkligheten än nationalismen. ”Rena” nationer har aldrig existerat, nationer är politiska konstruktioner som skapats antingen för att styra en befolkning eller för att samla den till uppror. Att tro på nationalism är att låta sig luras.
Finland finns som politisk institution och som geografiskt område. Någon finländsk nation har aldrig existerat, människorna som bott här har alltid talat olika språk, tillbett olika gudar och haft olika idéer om hur samhället bäst borde ordnas och styras.
Det här är orsaken till att nationalism alltid är våldsam. När kartan inte stämmer överens med verkligheten är frestelsen alltid att försöka förändra verkligheten, likt orienteringsföreningen som tog till dynamit när man upptäckte ett stenblock som inte var utmärkt på kartan.
Vi har alltid haft mångkultur. Kulturer har alltid mötts, gått in i varandra och påverkat varandra. Givetvis kan mångkulturalism också ha brister i sin verklighetsbeskrivning. Den kan förfalla till en naiv ”innerst inne är vi alla lika”-idé som nedvärderar de verkliga skillnader som finns. Också det kan leda till våld, när ”de andra” vägrar hålla med om hur vi alla egentligen borde tänka. Och den kan förekomma i en version som förtiger de verkliga problem som skapas av att människor som är olika varandra lever nära varandra.
Men, som biskopsmötets teologiske sekreterare Jyri Komulainen påpekar i ett blogginlägg, i kristendomens DNA gömmer det sig en mer radikal form av mångkulturalism. Den bygger dels på tron att alla folk ska förenas i kyrkan, att kristendomen står över alla nationer, dels på tron att det är möjligt att till och med älska sin fiende.
Ur ett kristet perspektiv är skillnader mellan människor i första hand inte ett problem utan ett uttryck för Guds skaparkraft. Orsaken till att vi är så olika är, för kristna, att världen blir vackrare så. Det är bara på grund av att vi är olika som vi kan avbilda Gud.
Denna bild framträder när vi förmår hantera det att vi är olika utan att ta till våld, det som kristendomen kallar kärlek. Det är dels kyrkans uppgift inåt, dels utåt. Det handlar om att försöka hitta sätt att föra dialog som tar olikheter på allvar men så att vi ändå kan välkomna främlingen, lära oss av varandra och leva i fred.
De som söker utnyttja kristendomen för sina nationalistiska projekt tar alltså dubbelt miste. Dels om verklighetsbeskrivning, när man försöker underordna det kristna sin idé om nationen. Dels om målet, när man vill utnyttja kristendomen för sin våldsamma kamp för att anpassa verkligheten till kartan. Kärleken för ingen kamp.
