– Ser du Concorden, sa pojken bakom oss till sin farmor. De får inte flyga med det mera.
– Jasså!? sa farmodern förvånat. Med all den indignation en sjuåring kan uppbåda svarade han henne: – Men visste du inte det? Pojken fortsatte upplysa sin farmor inför vistelsen i Frankrike. – Du vet väl att man aldrig uttalar bokstaven H på franska? Farmodern lovade försöka komma ihåg det.
Med skräckblandad förtjusning inser jag att småningom kommer mina barnbarn att anse att de behöver vägleda mig i det moderna livet. Ännu har jag övertaget och är den som kan och vet mera. Inom några år är han som nu är knappt fyra den som hjälper mig med smarttelefon och dator. Han är snabbare än jag på youtube, men det är jag som kan skriva in sökorden och alltså bestämma vad vi ser på. Nåja, bestämma och bestämma, föreslå är ett rättare uttryck. Hon som snart är ett år ser inte ut att bli efter i den utvecklingen. De blir mina guider in i framtiden.
Det är inte bara barnbarnen som inom kort är de som kan och vet mera om tiden vi lever i. Jag inser att de yngre håller på och tar över inom olika områden. Jag märker det på mitt jobb, i samhället och i kyrkan.
Inget är som förr. Nuförtiden måste jag identifiera mig i min bank – där jag i tiderna kände alla, och fortfarande känner de flesta, men nu via deras föräldrar. I arbetet på sjukhuset är allt så mycket mera komplicerat nu, i en äldre skötares ögon. Förr kunde jag skriva en röntgenremiss i läkarens namn. Nu skulle jag antagligen bli anklagad för tjänstefel om jag gjorde det. I kyrkan är det bara vi som varit med länge som sjunger ”Tätt vid korset Jesus kär, hjälp mig städs att bliva” och andra andliga (gammalmodiga) sånger. De yngre anar Guds tilltal i modernare sånger.
Det var inte bättre förr. Inte sämre heller, bara annorlunda. Jag tycker det är fascinerande att lyssna på barn och unga – de är så kloka och duktiga och kan så mycket. De för fram fräscha nya tankar om gamla eviga sanningar.
Inom mig finns en tröghet att acceptera nya sätt att leva ut det andliga. De gamla högtidliga orden, de kära sångerna och psalmerna ger själen inre ro. Nu lär jag mig att nyare toner, modernare uttryckssätt, är viktiga för nya generationer. Det är ganska skönt att var en tant i blommig hatt, som inte har koll på alla flygplansmodeller eller nyaste nytt. Jag får vara med i en fascinerande kedja av unga och äldre. Att vi upplever livet olika gör inget. Vi delar på det vi har i bagaget, erfarenhet av eller nyfikenhet på Livet.
